Låt tjuren Ferdinand inspirera

I mitt senaste inlägg som bar rubriken När livstakten trissas upp blir ytan gällande funderade jag över vad som händer med människorna när allt ska gå allt snabbare och effektivare.

Jag har kommit på mig själv med stundtals likna tjuren Ferdinand. Ni vet han som hellre sitter under korkeken och luktar på blommorna än att knuffas och stångas med de andra tjurarna. Tjuren Ferdinand är ursprungligen en barnbok som gavs ut 1936 av den amerikanske författaren Munro Leaf och  Robert Lawson som illustratör. Boken blev sedan en tecknad Disney kortfilm. I Tyskland beordrade Hitler att boken skulle brännas. Att Ferdinand vägrade delta i tjurfäktningen var oerhört provocerande för nazisterna och även för Spaniens fascister.Kanske är Ferdinands livshållning också provocerande i dag.

Om lyckan i att njuta av blommorna

Utvecklar min förmåga till livsnjutning

Jag är så väl medveten om att ett liv som består av att enbart sitta under en korkek och lukta på blommorna inte är direkt gångbart i längden.Men min grundtanke är att då och då få stunder som de Ferdinand hade under sin korkek är så välgörande för ens inre, för själen. Det handlar om livsnjutning.I sin bok Långsamhetens lov skriver Owe Wikström att livsnjutningen bygger på att öva sig i att distansera sig från det vanliga och att man intar en utsiktspunkt som i antiken kallas Sub specie aeternitatis, evighetens synvinkel.Han skriver vidare att kineserna kallar det för ta kuan: en upphöjd position.

” Det är ett perspektiv som hjälper människan att se allt i ett större sammanhang där man varken frestas av rikedom eller makt utan låter det ske som sker. Det är även den livsstil som julaftonens filmhjälte, tjuren Ferdinand , aktivt väljer”

( Ur Långsamhetens lov, Owe Wikström, 2001)

Gillar du också att lukta på blommor under korkeken? Vilka är dina livsnjutartips?

Boktips!

 

7 thoughts on “Låt tjuren Ferdinand inspirera

  • 24 juni, 2011 kl. 9:47 f m
    Permalänk

    Aila, att du är en livskonstnär har jag förstått och jag har mycket att lära av dig när det gäller att vara i nuet. Med åldern kan följa vishet och jag hoppas att mina egna livserfarenheter leder till ökad klokskap och vishet. Önskar dig också en riktigt fin midsommar.
    Kram

  • 21 juni, 2011 kl. 5:51 e m
    Permalänk

    Å ena sidan luktar jag på blommorna varje dag, å andra sidan så glömmer jag ofta bort att tänka på att jag gör det. Det gäller att vara här och nu. Något att påminna sig om ofta.

    • 22 juni, 2011 kl. 8:02 f m
      Permalänk

      Du fångar det så fint Maria. Mycket är det därför jag skriver för att påminna mig själv. Skrivandet blir som att befinna sig i ett reflekterande nu.Tack Maria för din kommentar,

  • 21 juni, 2011 kl. 11:05 f m
    Permalänk

    Så klokt skrivet.Precis som du älskar jag havet. Det är nog storheten och frihetskänslan som det innebär att vara nära havet som betyder mycket för mig. Att få bli påmind om sin litenhet upplever jag gör ofta att press och krav lättar.Lyxigt att ha havet så nära inpå. I Växjö får vi nöja oss med sjöar, men det finns ju ett antal.Tack för kommentar och en varm kram.

  • 21 juni, 2011 kl. 10:09 f m
    Permalänk

    Mitt bästa tips för mig själv är att åka till havet och sitta på klipporna. Spelar ingen roll vilken årstid eller vilket väder det är. Friska vindar som sliter ut oro och som friskar upp. Havet som lever sitt eget liv och som ingen kan påverka. Jag med mitt kontrollbehov borde väl tycka det är obehagligt? Men jag gör inte det. Jag blir euforisk vid vatten. Insuper alla dofter och ljud. Ibland när det stormar som värst (både inom mig och på havet) vill jag bara skrika rakt ut för att ”rensa”. Jag gör det inte av rädsla för att någon ska se eller höra och tro jag e galen å ringa efter psykpersonal. Men oftast räcker bara tanken på ett SKRIK för att det ska lätta. Det går faktiskt att skrika inombords. Vid havet njuter jag av litenheten och därmed av livet sig självt. För vi är små i det stora hela.

Kommentarer inaktiverade.