Kunskap och kontakt med sin egen dödlighet skapar livsglädje

Idag är en dag då det gör ont i kroppen,av sorg. En dag för tankar och tankar på det som i vardagen inte tar så mycket plats. Tankar på människor som inte finns hos mig längre,som gått bort. Minnen och saknad och tankar på den egna dödligheten, men också tacksamhet för att just jag finns här just nu.

Har vi inte tid för döden? Så lyder en rubrik i Dagens Nyheter.Vi har, som det skrivs i artikeln, svårt att klämma in tid för begravningar i våra så upptagna kalendrar.Och det är nog så att många av oss lever långt från döden tills den en dag hinner ifatt även oss och gör sig påmind. Ämnet döden är tabubelagt, men det borde inte vara så.

Kunskap om ens egen dödlighet skapar livsglädje, men för att vi ska våga möta döden behöver vi en kärleksfull omgivning.

För livet behöver också döden. De är varandras förutsättningar, precis som glädje och sorg skapar kontrasterna de nyanser som gör livet så mångskiftande och rikt att leva. Men det kräver stort mod att öppna sig för insikten att man är dödlig. Det är lättare att planera kalendern full och försöka få en känsla av kontroll för att hålla smärtan borta. För smärtan kan bli för stark. En stark smärta behöver en förstående och kärleksfull omgivning.Finns den omgivningen bland alla fullbokade kalendrar. Håller vi på att glömma bort att vi är människor, varför?

Reflekterar du över dessa frågor kan du också vara intresserad av att läsa inlägget Tacksamhet skapar livsglädje.

Denna sida uppdaterades 15 juni 2013. Tyvärr var jag tvungen att ta bort länkningen till Dagens Nyheter då artikeln inte går att länka till.