Jag skapar utrymme för min längtan

I dag är en sådan där dag då jag verkligen längtar. Jag tycker om att vänta och längta. Det var länge sedan jag kände så. Som barn är man van vid att vänta och längta. Mycket handlade om det. Längtan efter att bli hämtad på dagis eller dagmamma, längtan efter att fylla år, leka med bästisen eller längtan efter sommar, att få bada och få vara ledig från skolan.

När är det egentligen som man slutar längta så mycket? Är det i tonåren som sambandet mellan liv och död blir sådär tydligt, att längta så där mycket är ingen mening. Det är bättre att stilla sina förhoppningar för de kan sluta i besvikelse. När slutade jag vara så naiv och började kunna bättre se onda och goda avsikter hos andra? Är det sådant som kallas mognad?

Kanske ska man göra som i den artikel som Svenska Dagbladet skriver om att skaffa sig en låtsaskompis också som vuxen. Själv känner jag inget behov av det, men jag tycker att det är fascinerande i sig. Ibland önskar jag att jag vågade kasta mig mer ut på okända vatten, våga det mindre passande eller mer oväntade. Men med åren har jag blivit alltmer bekväm. Jag har fått så lätt att njuta av det lilla och det enkla. Är det mognad? Och i så fall är det positivt?

Just i dag längtar jag faktiskt, riktigt mycket och jag längtar efter havet. Eller är kanske det också en illusion?  Oavsett vilket så är min känsla av längtan underbar. Känslan är belöning nog

Sandhammaren,Österlen ,sommaren 2008

 

 

2 thoughts on “Jag skapar utrymme för min längtan

  • 24 maj, 2011 kl. 5:02 e m
    Permalänk

    Jag tycker som du Helén att huvudsaken är att längtan finns och Nalle Puh honom kanske jag skulle ta och studera lite närmare. Finns det inte lite spännande böcker om honom kopplat till österländsk visdom?

  • 23 maj, 2011 kl. 4:55 e m
    Permalänk

    Jag längtar också… fast efter helt andra saker. Huvudsaken är att längtan finns <3

Kommentarer inaktiverade.