Inspiration att leva tempo giusto

Jag återkommer gärna i mina inlägg till tankar kring livstakt och arbetar med att ställa mig själv frågor om rimlighet. Vad är till exempel rimligt att göra inom en viss tidsrymd för att jag samtidigt ska känna att jag mår bra och bli nöjd med det jag gör? Hur mycket behöver man göra, egentligen? Vad är det som i slutändan är viktigt?

Jag har tidigare berört Slowrörelsen bland andra i inlägget Kan Slow utveckla livskvaliten?

I boken Slow – Lev livet långsamt av Carl Honoré beskriver författaren den så kallade Slowrörelsen, en rörelse som till stora delar har sin upprinnelse i Slow Food, den internationella rörelse grundad av italienaren Carlo Petrini och som verkar för och framhåller att det vi äter ska vi odla, tillaga och njuta av lugnt och avspänt.Snabbheten har blivit en boja och man kan se Slow Food som en stark motreaktion till alla snabbmatskedjor. Snabbmaten kan stå som symbol för det liv som många av oss lever idag. Det finns slowtänkande inom flera områden såsom stadsplanering ( citta slow), läkekonst, arbete,media, vila, kärlek för att ge ytterligare några exempel.

Ur boken Slow – Lev livet långsamt:

” Trots vad somliga kritiker påstår handlar Slow-rörelsen inte om att göra allt i snigelfart……Tvärtom består rörelsen av folk som du och jag, folk som vill ha ett bättre och rikare liv i en snabb,modern värld.”

Leva tempo giusto

Grundtanken i slows filosofi är jämvikt, att vara snabb när det är klokt att vara det, men också att kunna vara långsam när det krävs. Att leva i tempo giusto.

Jag kommer tillbaka till mina inledande tankar kring vad som är rimligt och tänker att det krävs mycket mod att vara långsam. Långsamhet kan ställa till det och kan också göra att du hamnar utanför. Finns det plats för både de långsamma och de snabba? Är det möjligt att stå upp för en långsammare livstakt i ett konkurrensutsatt samhälle?

”Att ta sig tid att verkligen se odlar också långsamhet”

Om att odla inre långsamhet

I boken läser jag att vara slow innebär att aldrig jäkta. Det finns olika sätt att odla inre långsamhet. Det handlar mycket om att ge sig tid för sådant som utmanar behovet av att öka farten såsom till exempel yoga, meditation, läsning och handarbete för att ge några exempel.

Själv tänker jag på den omfattande livskris jag gick igenom i trettioårsåldern och som innebar att jag förändrade min livsriktning. Jag la då ner mitt dåvarande företag. Efter en lång period av långa promenader och handarbete , jag började brodera mycket, började tankarna om vad jag personligen kände som meningsfullt växa fram. Jag hittade i den långsamma takten tillbaks till min inre kärna, till mina personliga värderingar och kunde efter detta tydligare leva efter dem.

Personligen ser jag ett stort värde i att få ta mig tid att göra saker och ting ordentligt och kan då bättre njuta av det jag gör. Vilket resultat detta än blir i den ekonomiska balansräkningen känner jag att det som slowfilosofin står för är sådant som verkligen gör oss lyckliga och som gör att vi mår bra som människor; god hälsa, vacker miljö, goda relationer och frihet från ständig stress.För mig är det verkligt intressant.

Men att skapa ett samhälle med en mänskligare livstakt kräver omfattande mentala förändringar hos oss människor. Jag låter Gandhis livs- och människosyn stå som symbol för en sådan förändring och citerar honom:

”Livet är inte bara att leva snabbare”

Söker du på ordet slow i sökrutan på Punctum saliens header finner du ytterligare innehåll som berör det som jag tagit upp i detta inlägg.

Jag är just nu i mitt liv inne i en period då jag strävar efter att hitta mitt tempo giusto. Har du hittat ditt?

6 thoughts on “Inspiration att leva tempo giusto

  • 22 augusti, 2011 kl. 1:42 e m
    Permalänk

    Jag funderar ofta över vad det egentligen är som gör att vi måste jaga så mycket. Det finns alldeles för lite plats för reflekterande, existentiella värden i samhället. jag tror precis som du att man blir effektivare av ett lite lugnare tempo. Vi behöver inte delta i tävlingshetsen. Det finns andra mer kvalitativa vägar att gå.Jag blir mycket nyfiken på boken du tipsar om Aila.

  • 22 augusti, 2011 kl. 1:39 e m
    Permalänk

    Tack för kommentar Maria och jag känner så väl igen mig i hur jag själv fungerar. När man är uppe i något, inget slow här inte. Det jag personligen upplever som ett problem är när ens personliga livstakt inte harmonierar för tillfället med omgivningens. Allt runtom ska gå snabbare och snabbare, att då våga sätta ner foten och bromsa kräver en hel del mod.

  • 22 augusti, 2011 kl. 12:38 e m
    Permalänk

    Jag är både och. Å ena sidan så kan man ju se det som att jag valt det långsamma livet med skapande arbete hemifrån, men samtidigt så är jag nästan för effektiv och snabb ibland. Inte långt mellan tanke och handling. Och det gör att när kreativiteten spinner på som värst (eller som bäst) – då kan det nästan bli för mycket. Inget slow då inte. Men efter en vecka med fart så kommer oftast lugnare dagar. Som idag efter förra veckans tokjobbande och en hel helgs marknad – då jobbar jag på långsamt och tar många pauser. Jag är alldeles trött.

  • 21 augusti, 2011 kl. 9:46 f m
    Permalänk

    Tack Helén för dina fina ord och för att du delar med dig. Jag tror det finns ett stort behov av tid och utrymme hos många människor idag för att hitta sin livstakt. Arbetslivet ställer höga krav. Vi ska göra våra arbetsuppgifter snabbt och med kvalitet.Frågan är vad vi kan göra för att skapa ett mer mänskligt arbetsliv med större utrymme för människan. Det är en fråga jag nog aldrig kan släppa.Jag tror att många arbetsplatser skulle må gott av att ge medarbetarna mer utrymme för mindfulness i stilla rum och varför inte yoga på arbetstid.
    Mötet mellan människor blir både rikare och mer kvalitativa när arbetstakten sänks något.
    I förlängningen tjänar man då också ekonomiskt på detta på flera plan tror jag. Säkert finns goda exempel på sådana arbetsplatser.Varmt lycka till med ditt arbete för att finna just din personliga livstakt och en varm kram.

  • 21 augusti, 2011 kl. 9:14 f m
    Permalänk

    Vilket härligt inlägg. Du vet att jag verkligen försöker ”lära om” och leva i nuet… alltså långsammare. Både i benen och tanken. Men framför allt i tanken. Det är den passiva stressen som är den farliga. Så till hösten är jag via läkare anmäld till gruppterapi… en kombination av KBT och Mindfulness. Ska bli spännande! Söndagskram ♥

Kommentarer inaktiverade.