Har smärtan någon mening?

”Låt oss stanna upp ett slag och sluta jaga sekunder, en sällsam gåva är varje dag och själva livet ett under.” / citat okänd

Veckan som gick dog en kvinna i min närhet. För 23 år sedan gick hon och jag runt Växjösjön tillsammans med våra tre månader gamla bebisar i varsin barnvagn. Vi diskuterade kärlek, familj och framtid. Mycket har hänt sedan dess. Vi kom båda att få ännu ett barn och såväl sorgsna som glada händelser passerade i våra liv. Allteftersom tiden gick tappade vi kontakt med varandra.

Nu finns du inte mer. Din bortgång påminner oss om vad som egentligen är viktigt i livet.

Upplevelser i livet kan prägla oss på djupet. Tankar kring livets skörhet är ett ämne jag gärna återkommer till när jag skriver. Jag vill bära denna medvetenhet med mig. Den gör mig mer ödmjuk inför livet, mig själv och mötet med andra. Medvetenhet om livets sårbarhet gör också att jag får större respekt för mig själv och mitt eget och därigenom också andra människors värde. Sorg och födelse är gränssituationer i livet. Dessa tillfällen öppnar upp möjligheten att ställa sig själv livsviktiga frågor som:

Vilka är mina grundvärderingar och hur vill jag leva mitt liv?

På så sätt kan smärtan bidra till att göra oss något klokare som människor. Jag tror att vishet förutsätter respekt för livet

Vad tror du?

Växjösjön i skymningstid  Foto: Elisabeth Jönsson
Tidigare inlägg som berör liknande innehåll:

Först när något drastiskt händer börjar vi tänka till

Tacksamhet skapar livsglädje

Artikeltips:

Släpp kontrollen, våga vara sårbar, Tidningen Hälsa 120921

Boktips:

Vägar till visdom, Stefan Einhorn, adlibris, Bokus

Med exempel från vetenskapen, populärkulturen och egna erfarenheter förklarar Stefan Einhorn hur vi alla kan tillägna oss visdom och få ett meningsfullare liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).

8 reaktioner till “Har smärtan någon mening?

  • 18 oktober, 2012 kl. 3:53 f m
    Permalink

    Vilken fantastisk blogg! 🙂
    Är glad att jag hittade hit. Genomgår mycket förändringar nu och behöver inspiration.

    På återseende.

    Varma hälsningar Vargkvinnan.

  • 13 oktober, 2012 kl. 1:45 e m
    Permalink

    Jag började omvärdera mitt liv efter att min kära mamma gick bort i lungcancer hon blev endast 54 år gammal. Istället för att dömma eller börja värdera mig själv hur jag levde eller vilka levnadsvanor som jag hade som person fick jag möjlighet till att stanna upp och reflektera över vad som var viktigt i mitt liv. Att fånga dagen och leva mitt liv fullt ut utan att leva mitt liv genom någon annan eller för någon annan utan lyssna till mina egna behov. Sorgen och smärtan efter min mamma var både stark och mycket svår från början gav jag all min tid till andra i min närhet som min mormor som hade förlorat sin dotter, min pappa som hade förlorat sin livskamrat/fru, och mot min dotter hade jag svårt att visa mina känslor. Jag trodde då att jag måste vara stark men idag vet jag bättre för genom att visa känlor och sätta ord på dem,vågar jag gråta och det är en STYRKA! Det är att våga förlora kontrollen och fotfästet ett stund! Att möta sorgen och smärtan var för mig nödvändig för att må bra och kunna fungera i min vardag. Det var viktigt att ge mig själv tid och utrymme till att bearbeta och sörja och förstå att min kära mamma aldrig mer skulle finnas fysiskt på jorden. Hon lever för alltid kvar i mina tankar och i mitt hjärta jag saknar henne mycket men jag vet att hon tittar ner på mig från himlen och sänder mig styrka när jag behöver den. <3

    Tack Elisabeth för ditt tänkvärda inlägg och intressanta livsfråga vi behöver prata mer om livets skörhet i sorg och smärta. Kram Maria

    • 13 oktober, 2012 kl. 7:34 e m
      Permalink

      Varmt tack Maria för ditt mod att dela med dig här av dina livserfarenheter. Ja, även jag förlorade en pappa, i lungcancer. Han blev 62 år. En månad senare föddes min son. I balansgången mellan liv och död blev min livsmening så tydlig. Ja,jag tror på värdet av att öppna upp för livets skörhet.Först i en trygg och medmänsklig omgivning, som inte dömer, precis som du skriver Maria, finns plats för det mänskliga, känslorna. En varm kram till dig Maria och alla andra som så fint delar med er av avgörande livserfarenheter. Inte alltid så enkelt.

  • 12 oktober, 2012 kl. 12:33 f m
    Permalink

    Mm, precis så tänker jag också… Det är i sällskap med smärta och död som livets andra färger blir klarare. KRAM

  • 11 oktober, 2012 kl. 8:57 f m
    Permalink

    Upplevelsen, tankarna, känslorna och allt annat kring någon näras bortgång gör att man omvärderar sitt liv. Kanske inte helt… men absolut delvis. Jag har skrivit om det förut. Din rubrik… om smärtan har nån mening är lite tudelad för mig. Hjärtesmärtan efter pappas bortgång, sorgen för min väns skull som förlorat sin livskamrat alldeles för tidigt, ledsamheten över en annan vän som kämpar mot cancer har sin egen smärta. Den andra smärtan… den fysiska jag kämpar med har ingen mening alls. Jag kan inte se nån. Inte i dagsläget. Inte heller kan jag se den psykiska ohälsans smärta som nåt gott. Det enda skulle vara att den signalerar att jag bör ta det lugnare, inte tro att jag måste vara så bra på allt osv osv…

    • 11 oktober, 2012 kl. 9:16 f m
      Permalink

      Jag kan känna igen mig i det du skriver Helén, detta att inställningen till smärta är tudelad. När det gör för ont vill man ju ingenting annat än att den ska försvinna. Att få vara smärtfri eller lida mindre blir då en gåva och mycket annat förlorar i betydelse.Det som för mig får betydelse i dessa skeden är att få vara nära dem jag älskar.

  • 11 oktober, 2012 kl. 8:50 f m
    Permalink

    Berörande skrivet om att finna en mening i sorgen och skörheten.

    Jag har märkligt nog skrivit ett blogginlägg tidigt idag på morgonen lite på samma tema. Att det blev så, tror jag beror på att både det här blogginlägget och mitt eget, handlar om något som vi alla har gemensamt som människor.

    Och just det handlar hela min blogg ”Maskroskvinnan” om, det vi alla har gemensamt; Livet – ljus och mörker.

    Kram/Anna-Karin (Maskroskvinnan)

    • 11 oktober, 2012 kl. 9:18 f m
      Permalink

      Tror precis som du Anna-Karin att det är viktigt att vi lyfter de frågor vi människor har gemensamt, livsfrågorna.

Kommentarer inaktiverade.