Att vara genuin och autentisk är att ta en risk

Jag tror det finns ett starkt samband mellan att lyssna till sina känslor och att bli en personlighet. De som vågar vara autentiska gentemot sig själva blir starkare i sina åsikter, vilket kan få till följd att man inte anpassar sig lika lätt.

I mina senaste inlägg här på Punctum saliens har jag bland andra tagit upp tankar från Ellen Key och Alice Miller. Två starka kvinnor vars tankar och författarskap betyder mycket för mig. Båda dessa kvinnor har en syn på barn och utveckling som jag har lätt för att ta till mig. Jag ska idag försöka inta en mer kritisk hållning till vad konsekvenserna kan bli för våra barn och för oss själva om vi lyssnar till våra känslor, är ärliga mot oss själva och försöker inta en autentisk hållning till oss själva och andra.

Jag tror nämligen att det är så att de av oss som är lyhörda för våra behov och våra känslor utvecklar gärna en stark känsla för vår egen och andras integritet. Min erfarenhet är att  starka personligheter inte lika lätt anpassar sig till de dominerande värdesystemen. Istället finns där ett prövande ifrågasättande och en vilja att tänka själv. Detta kräver i sin tur att personen behöver vistas i en intelligent och emotionellt kompetent omgivning för att må väl och inte ta skada. Nog är det väl ändå så att vi alla behöver vistas i en sådan miljö.

Risken med att leva autentiskt

Ted Harris och Ann Lagerström uttrycker detta väl i sin bok Konsten att leva innerligt på följande sätt:

”En autentisk tydlig människa är krävande, precis som Soren Kierkegaard anpassar hon sig inte, hon förskönar inte, hon döljer inte sina åsikter och dagtingar inte med sina behov. Genom att vara genuin, kräver hon detsamma av oss andra.”

Jag kan se att det finns en tydlig risk att den människa som är autentisk upplevs som en dissident. Med andra ord kan vi ibland välja att inte vara autentiska för vi är inte säkra på om vi är beredda på att betala vad det kostar. En människa som visar sitt sanna jag blir naturligt mer sårbar. Det kan då göra mer ont att bli kritiserad. Kanske är man också rädd för att hamna utanför gemenskapen.

” Istället väljer vi att förneka vår unika varelse, vår ande och bli det Soren kallar ”ett numerus”, bland andra.

Ur Konsten att leva innerligt ( finns bl a på Bokus.com)

 

Foto:Elisabeth Jönsson

 

Vågar du vara unik, stå upp för dig själv och det du känner i olika situationer? Om inte, vad tror du det är som hindrar dig? Det skulle vara intressant att få veta vad du tänker kring det jag tagit upp i detta inlägg. Välkommen med dina tankar.

 

 

 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).

12 reaktioner till “Att vara genuin och autentisk är att ta en risk

  • 23 november, 2011 kl. 8:23 e m
    Permalink

    Fina tankar, människan borde alltid tänka och fundera och utvärdera sitt liv och sina handlingar.

  • 22 november, 2011 kl. 9:39 e m
    Permalink

    Intressant ämne, att vara autentisk. Jag tror att jag blivit mer och mer autentisk och på något sätt har jag blivit lugnare i det men det klart att det är en process. Har nästan helt slutat ”yt-umgås” utan lunchar med verkliga vänner och pratar om saker som verkligen betyder något för mig. Gör ofta inte så stor affär av att jag tycker annorlunda men berättar ibland. Noga med att folk får tycka/ göra /känna vad de vill. You win some and you loose some men de som man vinner är verkligen vinstlotter :-). Skriver i Bloggen om mina betraktelser. Bryr mig inte så hårt om vilka som läser men kan ibland höra på släkt och vänner att de läst och funderat runt något ämne som jag skrivit om. Bloggarna kommer ofta till i samtal med människor också. Inspirerande skrivet, tack… Kram

  • 22 november, 2011 kl. 8:08 e m
    Permalink

    Jag vill så gärna vara med och skriva om mina tankar i ämnet men jag har ingen ork nu. Det är enormt frustrerande och jag hoppas innerligt att det är nån vitaminbrist eller så (inväntar provsvar) så att det inte är oväntade efterdyningar. Har faktiskt skrivit ner mina åsikter om det äkta, men än så länge finns de bara på papper. Orkar jag så kommer det som ett inlägg. Kram fina Elisabeth och tack än en gång för det fina jag köpte mm

  • 22 november, 2011 kl. 11:09 f m
    Permalink

    Hej!
    Åh, vad intressant och bra skrivet. Det är sant att om man inte funderar över vem man är, sitt autentiska jag, så riskerar man att svika sig själv o ge ut en felaktig bild till omgivningen vem man är. Jag funderar mycket på det just nu. Det är så lätt att gå vilse i alla andras åsikter och tyckanden att man glömmer bort att lyssna till sin inre röst/magkänsla om vad som är rätt för en själv.
    Är nu tillbaka i bloggvärlden med ny blogg (från http://frokenhenriksson.blogspot.com till misshenriksson på wordpress.com) Härligt att läsa din inspirerande blogg! Man blir på bra humör! Ha det fint! Vi hörs!

  • 21 november, 2011 kl. 5:18 e m
    Permalink

    Hej på er!

    Än en gång, tack för ditt fina blogginlägg, Elisabeth! Tankeväckande och bra. Jag tänker mycket på citatet av Kierkegaard, att det många gånger är svårt att inte tala om vad jag står för. Däremot försöker jag tänka på hur jag säger saker, ibland lyckas jag bra, andra gånger mindre bra. Det finns människor som tar illa upp om jag berättar mina innersta reaktioner och tankar om något. Många gånger väljer jag också, precis som Malou, att avstå från att uttrycka var jag står och fokuserar istället på att lyssna på andras åsikter. Tyvärr slår detta också fel många gånger, folk tror annat om mig, än den jag är.
    Inom mig är detta inte särskilt viktigt, jag står trygg, där jag står, ändå.

    Vissa gånger känner jag för att förklara mig. Detta har med mitt intresse för andra människor att göra. De som står mig nära, vill jag verkligen förstå, men ibland tar jag fel och tror att de är lika intresserade av att vilja förstå hur jag tänker. Istället kan det bli fel och de kan uppfatta det jag säger som kritik – men jag vill verkligen öppna fler dörrar för förståelse mellan olika tankesätt och därmed för ett personligt växande.

    Det händer också att andra tror att jag har dåligt självförtroende för att jag undrar så mycket och inte har någon större fallenhet för att lyfta mig själv, när jag gör något bra. Jag vet redan att jag har gjort något bra, så jag behöver inte bekräftelsen på samma sätt. Viss bekräftelse är alltid kul, men ibland blir det en jättekrock mellan dagens innegrej, att göda andras självkänsla i form av bekräftelse. I viss mån är det positivt, men ingen kommer att bli nöjd förrän denne också på allvar bekräftar sig själv.

    Likadant finns det delar av mig som inte har hunnit lika långt i sin utveckling. De är där de är, jag jobbar med de bitarna, men tar det inte så hårt att de är där de är. Jag accepterar dem och försöker komma framåt med dem. Så jag är ett med med mina styrkor och mina svagheter, försöker förfina dem och öka min förståelse för andra. Därför har också jag många varför-frågor.

    Jag är soft-hearted och känslig för dem jag tycker extra mycket om. Ändå berättar jag gärna för dem hur jag känner och hoppas, och ibland också tror, att de vill vara lika öppna mot mig. Tyvärr går jag fel ibland, men det finns fler som tänker som jag – där viljan att växa genom att öka förståelsen för varandra står högt. Det är dem jag ska lägga min energi på – de är lika intresserade av den sortens personlig utveckling. Genom att lära mig förstå det jag inte känner igen, växer jag.

    Kram

  • 20 november, 2011 kl. 7:05 e m
    Permalink

    Det här är en ytterst intressant frågeställning, som jag diskuterat då och då med olika människor, ibland med glöd… För egen del har jag kommit underfund med att många uppfattar en person som vågar vara genuin och autentisk som ganska besvärlig, för att inte till och med säga krävande… eftersom de sällan är nöjda med svepande standardsvar. Med trotsbarnets envishet ställer de ofta frågan: Varför? De försöker själva vara eftertänksamma, men – hemska tanke – vill gärna att även andra är det. 🙂

    I grund och botten tror jag att det handlar mycket om personlig utveckling och viljan att pröva sina egna tankar, då man upptäckt hur mångfacetterad tillvaron är och hur många intressanta dörrar som öppnas, bara du vågar gå fram till nästa och komma lite djupare från ytlagret.

    För egen del har jag för länge sedan kommit underfund med att den enda möjligheten jag har är att vara den jag är, eftersom alla andra faktiskt redan är s a s tagna! Vi är alla unika och det är vi även om vi anpassar oss efter andra, men mest unika kanske vi blir, om vi vågar bejakar vår egenart. Men – viktigt – i respekt för andra.

    Jag skulle också kunna säga att en av anledningarna till att jag startade Tankerummet var behovet av att via kommunikation med andra utvecklas i mitt intellektuella tänkande. Jag tycker också att jag är på god väg, eftersom vi haft ganska många mycket givande tankeutbyten här och jag hoppas på många, många fler… allt eftersom vi lär känna varandra bättre och därmed känner oss tryggare. Rädsla är nämligen det mest effektiva hindret för att utvecklas till genuin och autentisk person. Det är så mycket enklare att trycka på den där GILLA-knappen på Facebook än att gå in i en personlig och lite djupare diskussion…

    För mig är genuin och autentisk grundfundamentet i hur jag vill vara som medmänniska och ibland tror jag nästan att jag kommit en bit på vägen.

  • 20 november, 2011 kl. 6:01 e m
    Permalink

    Att vara autentisk handlar om synen på sig själv. Har man dålig självkänsla kan man inte vara autentisk och sann mot sig själv, och därmed inte mot andra. Däremot vill jag bestämt hävda att om man är autentisk så betyder inte det att man automatiskt är provocerande i omgivningens ögon, och är man det så är det omgivningens problem. Det handlar om personlighet, intelligens och empati hur man uppfattas och det är ett feltänk om man blandar in omgivningens reaktion på om man ska vara autentisk och sann mot sig själv. Inte mycket skulle bli gjort om man var hindrad av tanken på hur omgivningen ska reagera, men det är väl något av ett nationsdrag om man får lov att generalisera lite. Vi är allt för ofta upptagna med tanken på vad andra ska tycka och tänka. Lite sunt förnuft och empati är allt som behövs för en fungerande relation, och det betyder inte att man behöver göra avkall på att vara autentisk.

    • 21 november, 2011 kl. 8:42 f m
      Permalink

      Conny det du skriver om att vi är upptagna med vad andra ska tycka och tänka håller jag helt med om. För mig innebär det att när vi gör det minskar det autentiska. Autenticiteten kommer ur att vi styr inifrån oss själva och gör vi det påverkar det både oss själva och andra positivt. Underbart Elisabeth med genkraften på ditt inlägg. 🙂

  • 20 november, 2011 kl. 1:39 e m
    Permalink

    Elisabeth, först vill jag tacka för omnämnandet!

    Om vi nu pratar om genuint starka personligheter så tror jag faktiskt att det oftast är omgivningen som har större problem med det än den starka personligheten för det är förvirrande när någon kliver utanför samhällets ramar, man får problem att placera in den här personen i ett fack. Det är också utmanande på det sättet att den starka personligheten får mer uppmärksamhet vilket kan leda till avundsjuka och osäkerhet hos andra.
    En stark självkänsla är grundbulten för att våga vara unik, en stark personlighet, och med en stark självkänsla följer även förmågan att inte ta allt som personliga angrepp vilket gör det lättare att hantera kritik mot ens egna åsikter.
    Att våga ha sina egna, unika åsikter väcker oro i ”leden” för man vet inte hur man ska ställa sig till åsikten. Människan är också av naturen misstänksam mot allt som är nytt, allt det man inte känner till vilket bland annat främlingsfientligheten är ett exempel på.

    Underbart inlägg och väldigt viktigt att lyfta fram.

  • 20 november, 2011 kl. 11:20 f m
    Permalink

    Att stå upp för mig själv och vara unik handlar mycket om balansgång. Att ha klart för mig vem är jag , vad står jag för och till vilket pris men också att vara rustad för att hantera smällarna om jag möter motstånd. Kunna manövrera hindren och smällarna. Med andra ord så kräver det mycket kunskap om möte och hur vi människor fungerar. Att iakta omgivningen reflektera och sen agera.

    Jag har nog i mycket fått vara sann mot mig själv, men jag har också fått vända och vrida alla begrepp och sanningar för att finna vad som är sanning för mig och vem är jag.

    Jag har inte fått en gratis biljett till min sanna jag. Jag har fått vara rebellisk för att få lov att var sann mot mig själv och då även mot andra.

    Med min bakgrund dår jag kom som 8 åring till mina föräldrars hemland Sverige alltså inte mitt hemland och förlorade jag mina 8 första år innebar att jag var tvungen att börja en balansgång mellan mitt sanna jag och omgivningens villkor att vara för att ÖVERLEVA. Detta skapandes hos mig en stark integritet för att skydda mitt sanna jag. Tack o lov för detta för att på så sätt fanns min kärna kvar. Upplevelserna gjorde mig att jag ifrågasatt allting o på så sätt kunde jag välja om olika vägar passa mig. Priset att förlora gemenskapen var inte så högt eftersom jag var redan i den zonen. Att få biljetten in i gemenskapen var det som gällde mig.

    Så på ett sätt så är det lättare för mig att vara sannare mot mig själv med min bakgrund eftersom jag är tvungen att välja om normerna passar mig och å andra sidan är det mer krävande för jag har varit tvungen att titta på alltid in i minsta detalj och fråga mig vill jag detta, kan jag detta.

    Att vara unik, autentisk och sann mot mig själv är inte ett val för mig utan en förutsättning för min existens. Men de olika vägarna jag har tråcklat mig genom under mitt liv för att den jag är det har varit valen jag har gjort.

    Att var genuin och autentisk som du skriver i ditt blogginlägg är oerhört intressant och jag skulle kunna skriva ännu mer om det. men det får räcka för idag.

    Tack För ett intressant ämne du tar upp.

  • 20 november, 2011 kl. 10:51 f m
    Permalink

    Tack Elisabeth, var glad jag blir att bli omnämnd i detta sammanhanget.
    Precis som Linda skriver försöker jag vara autentisk och jag tror även att det är ett begrepp som man kan fördjupa sig lite i. Du väckte min lust att vidareutveckla ämnet, något som du gör ofta..:)..du väcker tankar.
    Autentisk för mig är att vara den jag är så gott som jag själv kan vara, vilket inte är samma sak som att jag alltid uttrycker vad jag tycker och tänker. Att vara äkta och sann blir för mig även att se situationen jag befinner mig i och den kanske inte behöver mina åsikter just då och där. Min tanke är även att det kan vara enklare att vara kvar i sin sanning om man lär sig att kommunicera ut den utan att omgivningen känner sig provocerad. För precis som du skriver tror jag att det är viktigt att man är en del i en gemenskap och inte utanför den.

    Malou

    • 20 november, 2011 kl. 2:00 e m
      Permalink

      Hej!

      Att vara autentiskt är för mig själv oerhörd svårt. Jag upplever att jag är hela tiden i en process som flöder fram, förder nytt, växer, upptäcker, ifrågesätter osv osv osv. Min sträven är att vara ”god” att välja den jag vill vara utav kärlek. Det är betydelsefullt för mig – då är jag den jag väljer att vara. Att öka min medvetenhet. Jag tänkte på det Malou skriver och har funderat mycket angående ”att provocera” andra, att såra etc. Det gör jag säkert ibland – för jag vet inte vart den personen jag möter befinner sig i livet just då. Med männsikor som är mig nära kan det uppstå fina samtal och nära möten just ur detta: jag har sårat! För då kan vi begrunda vår relation och bekräfta våra känslor för varandra.

Kommentarer inaktiverade.