Att möta sina känslor en förutsättning för att växa som människa

Innan vi på djupet kan vara med andra tror jag man måste kunna vara med sig själv.

Att vara med sig själv är aldrig enkelt. Det kan innebära att jag också tvingas möta sidor hos mig själv som jag kanske helst inte vill kännas vid eller minnas händelser jag trängt undan. För att få växa som människa tror jag också att vi behöver möta de jobbiga och svåra känslorna, utan mörker inget ljus. En hög livstakt ger mig möjlighet att förtränga livets smärtsamma sidor. När livstakten sänks kommer de existentiella frågorna så sakteliga krypande. Men för att få utvecklas till en hel människa tror jag det är viktigt att emellanåt sänka livstakten, möta sig själv och de existentiella frågorna.

Konsumtion kan ge lycka för stunden

Det är så lätt att låta det materiella ta över vår längtan efter skönhet och varma, nära relationer. På helgerna och på semestern står varuhusens parkeringsplatser mer välfyllda än någonsin. Genom att köpa hoppas vi kanske tillfredsställa djupare mänskliga behov, för en stund. Efter ett tag märker vi att vi åter tvingas möta tomheten inombords och rusar vidare mot nästa köp i hopp om att det ska ge oss det vi saknar av mening och lycka.

Om att hitta hem till sig själv

Jag tror att det är viktigt att stundtals stanna upp, möta sig själv, ifrågasätta alla måsten för att balansera sitt inre rum, annars riskerar vi att bli söndertuggade, tomma, sorgsna och livlösa. Det är viktigt att få säga nej och stopp för att ge sig själv en möjlighet att hitta tillbaks till sina innersta värderingar och livsmening. Att vara människa är att också få ge sitt eget liv detta utrymme. Ger jag mig själv tillåtelse att vara människa så kanske det är lättare att också andra människor får vara det med sina fel och brister, precis som jag själv. För vad är det som finns där i slutändan, i min yttersta sårbarhet, livet, min kropp och mina personliga tankar. Det är när jag gör något som känns rätt inifrån mig själv som äkthetskänslan kommer. Jag hittar hem.

Jag tror därför att vi under hela livet behöver arbeta aktivt med att möta våra känslor och vidga våra perspektiv på livet genom att berika vår själ och bejaka människan i oss själva. Detta kan innebära att vi med jämna mellanrum måste ge avkall på vår vilja att vara duktiga och prestera. Något som inte gör sig så lätt. Svenska Dagbladets serie om prestationer och prestationsberoende visar på den stress som många av oss lever med i dag. Känslan av att inte duga som man är kan leda till höjda prestationskrav på sig själv. Under rubriken Vi är marinerade i duktighetstänkande delar läsare med sig av sina erfarenheter kring prestationsberoende och jag fastnar speciellt för följande:

” För lite erfarenhet av omsorg, gemenskap och rimliga krav kan få individer att sträva efter yttre mätbara värden som ger snabba belöningar…”

Samma skribent ( under signaturen P.F) ställer också en fråga som jag tycker är intressant. Vilket samhälle är vi med och skapar när vi fokuserar på individfaktorer (signaturen P.F, Svd)

Vad tror du? Går det som individ att stå upp för sin egen livstakt och inte alltid ställa upp på normen att prestera så bra och så mycket som möjligt? Vad händer om vi inte gör det? Är det ens önskvärt?

 

 

 

 

 

 

 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).

3 reaktioner till “Att möta sina känslor en förutsättning för att växa som människa

  • 24 september, 2011 kl. 8:57 e m
    Permalink

    Som ensambarn lärde jag mig att sysselsätta mig själv, trivas med stillheten och faktum är att det faktiskt är ett behov hos mig. Samtidigt tycker jag även om att umgås med andra, men helst i lite mer intima sammanhang än att vara festens medelpunkt. Jag kan tycka om att vara ”iakttagaren”, särskilt i sällskap där andra har ett stort behov av att dominera. I många sällskap handlar det just om att hävda sig själv, göra intryck och sådant… Det spelet är intressant att studera. Knappast att delta i.
    Jag kan inte se att det på något sätt är fel att vara ”duktig och prestera. Fel blir det om det blir till ett tvång, att man hela tiden måste prestera mer… för att duga inför sig själv. Där är det ofta fråga om dålig självkänsla, även om personen vet att han/hon är duktig… men den dåliga känslan finns där inne.
    Jag har nog ofta varit en s k ”duktig flicka”… vi är väldigt många. Men jag är så lyckligt lottad att jag samtidigt är ganska lat, lite bohemisk… vilket gör att jag inte behöver jaga det perfekta i livet. Jag nöjer mig med mina starka sidor, de räcker… jag har aldrig behövt jaga status, mode och yttre acceptans. Är alltså inte beroende av den sortens gillande. Skönt!

  • 18 september, 2011 kl. 7:51 f m
    Permalink

    Hmm… Undrar om det var ett extra svårt ämne du tog upp eftersom här är så tomt på kommentarer? Synd i så fall… för det är jätteviktigt!!!

  • 15 september, 2011 kl. 9:39 f m
    Permalink

    Klart det går om man tränar. För träning behövs. Har man alltid varit den duktiga… den som alltid sagt ”det fixar jag”… så krävs lång träning på att säga ”Nej… det får nån annan fixa som också kan”. Jag tränar varje dag och blir bättre och bättre på det. Men ibland faller jag tillbaka och tänker att… ”om inte jag fixar blir det inte gjort”. Ajabaja… det är sällan så viktiga saker det handlar om att det faktiskt inget gör om det inte blir gjort.

    Jag har turen (enligt min åsikt just nu) att bo själv. Efter jobbet är tiden MIN! Jag väljer om jag vill/orkar vara social och umgås med vänner eller om jag vill vara med mig själv. Oftast väljer jag att umgås med MIG. Andra är inte uteslutna… men jag behöver min egentid. Antagligen för att jag har det jobb jag har där det sociala står i fokus hela dagarna.

    Så jag tror fullt ut på att vi kan leva i vår egen livstakt. Om vi vågar stå upp för det är helt individuellt. För mig är ned NÖDVÄNDIGT! Jag trodde inte det gick… men se det gjorde det… och det gör gott!!!

Kommentarer inaktiverade.