Lou Hedström Bokinge om kärlek och livsstyrka

Lou Hedström Bokinges livsresa är kantad av genomgripande svårigheter som hon genom hårt arbete vänt till något positivt. Idag ger hon inspirationsföreläsningar inom kommunikation, konflikthantering och personlig utveckling. I detta gästinlägg för Punctum saliens berättar hon öppet om sitt liv och de händelser som präglat henne på djupet till att utvecklas till den person hon är idag.

Lou Hedström Bokinge vill få dig att inse att den bästa vännen du har är du själv, och att allt som livet ger dig – det har du valt själv, utifrån de förutsättningar du har.

För att undvika att dra in personer som inte har möjlighet att försvara sig i denna text har Lou valt att utelämna stora delar av händelseförloppet.

Att ha eller att vara –

kan lidandet vara en väg till lycka?

Gästinlägg av Lou Hedström Bokinge

© Monnie snart 3 år, maj 1960,Lou Hedström-Bokinge
© Monnie snart 3 år, Lou Hedström-Bokinge

En midsommarafton för många år sedan föddes denna lilla flicka. Flickan var ett ensamt barn som fick många timmar över att fundera över livet, och varför saker var som de var. När hon var nio år såg hon sin tio år äldre syster försvinna i en bil. Systern hade valt fel man, i vart fall enligt deras föräldrar. Efter den dagen fick inte systern nämnas vid namn. Hon fanns inte. Trots det hittade de tillbaka till varandra, men inte förrän efter ett halvt liv.

Nu har flickan vuxit upp till en vuxen kvinna med egna vuxna barn. När hon tittar på sin kärleksfulle man, sina fantastiska barn och på sina fina systrar och syskonbarn förstår hon att hon gjort något stort av sitt liv,  även om det medförde att hon själv blev ratad av sina föräldrar och sin bror. Den lilla flickan bor dock fortfarande kvar i mitt inre. Det är henne jag vårdar när jag bejakar det goda i mitt liv.

Många har sett mig som en glad och sprallig tjej under hela min uppväxt, men bakom denna fasad har det funnits mörka skuggor. Inte förrän min far dog, strax före jul 2011, trillade alla bitarna på plats. Det var först då som jag förstod hur betydelsefull min ridolycka, några år tidigare, var för min fortsatta personliga utveckling. Detta trots att jag bröt ryggen och numera har titan- och stelopererade ländkotor och att regelbunden träning krävs för att undvika värk.

© Lou Hedström-Bokinge
©  Kebnekaises Sydtopp,Lou Hedström Bokinge

Olyckan hade kunnat bli slutet på ett rörligt liv. Innan operationen talade läkaren om för mig att jag skulle förbereda mig på en tillvaro i rullstol, om operationen misslyckades. Insikten om att livet var skört drabbade mig med all kraft. Jag bestämde mig därför för att ta kontakt med mina systrar och deras familjer som jag inte träffat i vuxen ålder. Min plan var att försöka förena hela min barndomsfamilj. Det kunde ju inte vara moraliskt rätt att avstå från en relation med sammanlagt 16 individer av vårt eget kött och blod, med anledningen att det alltid varit så, resonerade jag. Men planen föll inte väl ut. Varför – har jag inte något vettigt svar på.

Så länge som jag minns har jag alltid klarat mig själv och lyckats med det jag föresatt mig. Men att jag skulle lyckas ta mig upp på Kebnekaises sydtopp tre år efter olyckan, var det ingen som trodde, allra minst jag själv, i vart fall inte innan olyckan.  Här kan jag tydligt se en positiv aspekt av den uppväxt jag haft. Att från 13 års ålder ha fått bo ensam i Göteborg, med mina föräldrar på annan ort, har gjort mig självständig och stark. Efter min konvalescens läste jag i tidningen om de svåraste ridolyckorna det året och att det bara var en person som återvänt till sadeln… och det var jag. Då rördes jag liksom idag till tårar över att tron, hoppet och kärleken gett mig så mycket kraft.

Och hade jag inte trillat av hästen, så hade jag heller inte föreläst om ”Från bruten rygg till Kebnekaise – på 3 år”, vilken är en av mina inspirationsföreläsningar, och då hade jag heller inte haft möjlighet att inspirera andra att hitta kraften inom sig. Jag tror nämligen att allt har en mening här i livet. Även det svåra… (Läs mer på min hemsida)

© Foto: Katja Andersson, www.klickochklang.se för reportage i Damernas Värld om Lous livsresa.
© Foto: Katja Andersson, www.klickochklang.se för reportage i Damernas Värld om Lous livsresa.

Innan denna vändpunkt i livet hade jag sagt upp mig, vuxenkonfirmerats, skilt mig… så olyckan kom som grädde på moset, skulle man kunna säga om man vill raljera… och det kan jag. Det är en av mina överlevnadsstrategier. Att jag senare fick besked om malignt melanom med tillhörande operation – ja, det är en annan historia.

När livet brast på riktigt var i samband med min fars långdragna kamp för överlevnad. Att besöka honom varje vecka och tvingas se hur cancern åt upp honom både inifrån och utanpå tog hårt på mina krafter. Ändå var det då som jag trodde att jag äntligen kommit honom nära… och jag trodde verkligen att en försoning i vår familj skulle bli möjlig.  Så naivt… När jag tre dagar efter vårt sista avsked fick välja mellan att stå med i dödsannonsen utan våra systrars namn eller avstå… beslutade jag mig för det sistnämnda och det innebar att jag från den dagen var både föräldralös och brorslös. Det efterföljande året gick som i ett töcken – jag hade tvingats välja… och jag valde att stå upp för det som jag uppfattar som det rätta och det är jag mycket stolt över.

Sommaren 2011 skjuter Breivik ihjäl 77 personer i Norge. I samband med detta skulle jag skriva mitt teologie kandidat examensarbete inom religionspsykologi och religionsbeteendevetenskap. Jag valde att skriva en psykobiografi om Anders Behring Breivik med namnet ”En islamofobs manifest?..” Uppsatsen finns på min hemsida.

(Vill du läsa Lous uppsats, klicka här.)

Uppsatsen tog dock längre tid att färdigställa än vad jag hade räknat med – drygt ett år – eftersom varenda gång jag började skriva fick jag en gråtattack. Det var som om hela mitt inre öppnade sig och allt jag hållit inne för mig själv bara vällde fram… en sådan förunderlig känsla… obehaglig, men samtidigt en katharsis… och frågan som jag fortfarande funderar över är: Varför valde jag just detta ämne?

Utdrag ur Lou Hedström Bokinges teologie kandidatuppsats 7 juni 2013:

”Perris & Perris diskuterar begreppet återhämtningsförmåga (resilience) i relation till personlig sårbarhet och framför att det sistnämnda inte är ett oföränderligt personlighetsdrag. De människor som vi i dagligt tal benämner maskrosbarn och som har haft en bakgrund som borde göra dem ytterst sårbara kan ändå ”utveckla en relativt hög kompetens senare i livet” (Perris & Perris 1998, s. 133). Men sårbarheten och återhämtningsförmågan är inte ”en gång för alla given”, (Perris & Perris 1998, s. 134) och svåra förhållanden kan rucka på balansen.

Intressant i detta sammanhang är, enligt Perris, en undersökning gjord av Goertzel och Goertzel 1962 på 400 berömda män och kvinnor. I denna visade det sig att ca 75 % haft en traumatisk barndom (Perris & Perris 1998, s. 134). Enligt en annan undersökning av Werner och Smith 1982 visade det sig att en stödjande livspartner var den viktigaste skyddande faktorn, (Perris & Perris 1998, s. 134). Perris & Perris framhåller att en stödjande och trygg anknytning utanför en problematisk kärnfamilj kan mildra problem för barnet i vuxen ålder. Perris & Perris tar upp en uppsats av Rutter från 1987, där denne påtalar ’pojkars högre sårbarhet än flickor för utveckling av emotionella störningar och beteendestörningar om familjen upplöses’, (Perris & Perris 1998, s. 136). En sak som mildrar detta är att barnet har en god relation med åtminstone en av föräldrarna.”.

Min mor kallade mig Hjärtat fram till den där dagen då min barndomsfamilj antog en ny konstellation. Min lärdom av allt som hänt är att livet inte går ut på att ha, utan på att vara… Lycka skapas i nära relationer och inte i materiella ägodelar. Kanske är det just detta smeknamn Hjärtat som funnits med i mitt liv och som skapat den jag är idag. I försoningens fotspår vandrar kärleken, kärleken till min nästa vilket gör mig levande. Och den dagen när jag ligger på min dödsbädd kommer jag att dö fri… och det kan ingen ta ifrån mig. Så var rädda om era barn och fostra dem i kärlekens anda, se dem, håll om dem… Det är inte alltid som den andra vägen lyckas…

Rom © Lou Hedström-Bokinge
Rom © Lou Hedström Bokinge

Ensam

fallen

utan kärlek…

Sårad, hånad, förnedrad

I ditt innersta…

Är det en omöjlig start?

Ingen tröstar ju knyttet!

Hur kan du då Vara någon?

ytan hårdnar…

Smärtan föder uppvaknandet

kanske någon ser dig då…

på vägens ”via dolorosa”…

Under tiden

finns du

genom att hata…

Eller förlåta…

 

Lou © logga oval

Text och bild:

Lou Hedström Bokinge
inspirationsföreläsare, civilekonom & teolog
izicom kommunikation,

www.inspirationsföreläsare.se

Epilog:

Mitt nästa projekt är en magisteruppsats på Göteborgs Universitet om Lycka, livskvalitet och lidande.


 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).

9 reaktioner till “Lou Hedström Bokinge om kärlek och livsstyrka

  • 12 november, 2013 kl. 4:10 e m
    Permalink

    Det gäller inte för mig att finna de sk rätta orden. Jag är bara så lyckligt lottad som får läsa detta, och komma till ännu större insikt genom dina så raka, hjärtliga, nakna, helt utlämnande rader, som hjälper mig och andra, att det är Nu som gäller, och ta vara på just den här dagen.

    Tack för att du finns Lou:)
    //A

  • 10 november, 2013 kl. 6:29 e m
    Permalink

    Idag är det fars dag och två år sedan far dog och jag blev av med 8 familjemedlemmar på ett bräde. Jag är glad och tacksam att så många gett mig så mycket kärleksfull respons på detta gästinlägg… Det är först de senaste två åren som jag släppt ut allt jag gått och burit på under alla dessa år och för mig har det varit en förunderlig resa i mitt inre… Kanske ger jag ut hela historien i bokform… kanske inte… men att skriva om det som hänt är en viktig del för mig för att kunna gå vidare i sorgen efter en brusten familj…

  • 20 oktober, 2013 kl. 9:15 e m
    Permalink

    Tack Lou för ett mycket starkt inlägg som skapande mycket tankar och funderingar om hur sårbara vi är i livet och hur olika upplevelser och situationer i vår uppväxt kan påverka oss i vuxen ålder. Det ord som genast ”poppade” upp när jag läste din text är ordet acceptans att komma till medvetenhet och insikt är att våga släppa taget om det svåra som kan begränsa oss i våra liv. Det visar du genom ditt mod som jag verkligen beundrar dig för och din inre drivkraft där du om och om igen visar på att du vägrar ge upp! Vad som har färgat mig genom åren är en mening som också har förföljt mig och någonting som jag har lovat mig själv att inte tillåta att andra får göra mot mig. Det är att ”Ingen annan människa ska få hindra eller begränsa mig i min egen personliga utveckling”. Den meningen lever så starkt inom mig att acceptera mig själv för den jag är och att inte tillita mig leva mitt liv genom andra eller för andra så att jag glömmer bort mig själv och mina egna behov. Då har affirmationer haft en stor betydelse i mitt liv och jag har tyst för mig själv eller skrivit ner positiva ord som sedan har stärkt mig mentalt.

    Dina erfarenheter genom livet har format dig och gjort dig till den starka och motiverade person du är idag bara att du kan vända negativt till något positivt med olyckan och sedan 3 år efteråt klättra i Kebnekeise, du är en mycket målinriktad kvinna. Jag önskar dig det bästa i livet och jag tror också att allt det som sker har en mening och det är viktigt med ett öppet sinne för att upptäcka livets goda för att känna tacksamhet över vad livet har att ge. Vi har alltid ett egen ansvar till att göra aktiva val i livet för att våga ta steget mot någonting nytt som kan öka din egen personliga förändring i en positiv riktning!

    Varma hälsningar och kramar Maria Björk <3

    • 21 oktober, 2013 kl. 1:00 e m
      Permalink

      Tack Maria, dina ord värmer mitt innersta och att du tagit dig tid att reflektera över min text och ge mig dina tankar gör gott… Även vi som alla är så ”starka” behöver mänsklig värme. Varma kramar fina medmänniska ♡

  • 19 oktober, 2013 kl. 6:04 e m
    Permalink

    Önskar jag fick ge dig en stor varm kram!

  • 19 oktober, 2013 kl. 9:52 f m
    Permalink

    Oerhört gripande.
    Starkt, kraftfullt och berörande.
    Inger hopp..
    Mvh
    Silvija

Kommentarer inaktiverade.