Lotta Abrahamsson om skapande och kreativitet

September månads gästinlägg i bloggutmaningen ” Berika och värna livet” är skrivet av frilansjournalisten, förändringscoachen och författaren Lotta Abrahamsson, och bär rubriken:

Geni och galenskap – måste det vara skapandets pris?

Av Lotta Abrahamsson

 Vad har Vincent van Gogh, Stig Dagerman, Karin Boye och Janis Joplin gemensamt?

De är alla konstnärer med stort ”K”. Deras tavlor, romaner, dikter och musik skänker oss vanliga dödliga en flik av himmelen, ger oss pärlor att vårda mitt i bland vardagens gråa stenar.

Men där finns ytterligare en beröringspunkt. Denna kvartett drevs av en självförbrännande låga som släckte deras liv i förtid: Vincent van Gogh sköt sig vid 37 års ålder, Stig Dagerman var 31 år när han stängde garaget och lät bilmotorn stå på, Karin Boye skulle fylla 41 år när hon försvann; tre dagar senare hittades hon död uppe på ett berg, och Janis Joplin var bara 27 år när spriten och drogerna tystnade hennes hesa röst.

”Det är allom bekant att geni och galenskap ofta bor vägg om vägg”, lär Vincent van Goghs läkare ha sagt. Är galenskapen det pris genierna betalar för sin förmåga att beröra andra människors inre; förmågan att skapa? Eller finns det helt andra förklaringar till varför vi minns och uppmärksammar just de lidande konstnärerna?

Geni och galenskap är starka, laddade ord. Så drastiska formuleringar använder inte psykoanalytikern Johan Cullberg i klassikern ”Skaparkriser” (utgiven av Natur och Kultur) som kom ut för första gången för snart 20 år sedan, men som fortfarande är aktuell. Han slår i stället fast att de flesta människor går genom en eller flera depressivt färgade kriser i sitt liv. En viss kategori är dock oftare representerad:

”Man vet att en benägenhet för affektiva störningar, det vill säga sådana som är depressivt eller maniskt färgade, är högre bland konstnärligt verksamma”, skriver han.

Detta väcker genast mina frågor: Är störningarna en förutsättning för det konstnärliga uttrycket? Eller uppstår de på grund av kreativiteten?

Den skapande människans arbetssituation

En del av svaret kan vi, enligt Johan Cullberg, finna i den skapande människan arbetssituation:

”För de flesta konstnärer är yrket förenat med en konstant kamp för självförtroende och legitimitet”, skriver han. ”Vanligtvis ger det inte mycket utdelning av pengar och berömmelse – åtminstone inte under den livsperiod då man skulle ha nytta av det”.

Hånad under sin livstid, känd först efter sin död; det är ett öde som inte bara drabbade Vincent van Gogh och Carl Fredrik Hill. Men även stämpeln som geni kan bli en börda: Stig Dagerman debuterade som författare 1945, vid 22 års ålder, och vann med den första romanen ”Ormen” både läsarnas och kritikernas hjärta. De följande åren kom flera romaner i snabb takt och Stig Dagerman utropades till det svenska 1940-talets litterära gigant.

Johan Cullbergs ”Skaparkriser” har undertiteln ”Om Strindbergs Inferno och Dagermans”. Han menar att bakgrunden till Stig Dagermans självmord ligger i den låsning som geniförklaringen innebar:

”I sitt skrivande försökte han ständigt skapa fram livet. När källorna sinade fann han inte längre några ursäkter att leva vidare”

Johan Cullberg drar en skarp skiljelinje mellan den lättare depressionen, som ibland kan fungera som en ”kreativitetens kompost”, och den djupare, som förlamar och stryper fantasins flöde. Trots detta är det vanligt att många konstnärer själva ser den svåra ångesten som förutsättningen för skapandet.

”Kanske bygger det på den felaktiga tron att plågan kan bereda vägen för kreativitet”, menar Johan Cullberg. ”Jag har inte kunnat se att plågan har någon sådan effekt i sig, snarare motsatsen”

Är lidande nödvändigt för lusten att skapa?

De skapande själarna är långt ifrån ensamma om att ha gått på konstnärsmyten. Sedan romantikens dagar har lidandet setts som nödvändiga tillbehör för en målare, en författare eller någon annan som gör anspråk på att räknas bland de odödliga konstnärerna.

Jag tror att allt detta hänger ihop med vad jag kallar vårt inbyggda svartsynsfilter, det faktum att vi har en benägemhet att lättare komma ihåg och lägga märke till det som är svårt eller negativt: Konst som har skapats under svåra omständigheter berör oss tydligen på ett sätt som vi minns och därför ger vi den en större plats i vårt medvetande.

Personligen har jag funnit kreativitetens källa på livets solbelysta stränder snarare än i dess dunkla gränder, för mig är det glädjen och skrattet som lookar fram de finaste formuleringarna och de mest djärva idéerna. Och denna min egna upptäckt får också stöd av den moderna hjärnforskningen: Du blir mer kreativ av att göra roliga saker, eftersom skrattet ökar kommunikationen mellan våra två hjärnhalvor.

Så, le och skapa i dag, kära bloggläsare, utan att göra det så svårt för dig…

 

Lotta Abrahamsson

Föreläsare, förändringscoach, frilansjournalist och författare, aktuell med boken ”FULL KOLL! Konsten att bli mer effektiv och kreativ i vardagen” (Bokförlaget Forum), en handbok för slarvmajor och superpedanter, som bland annat hjälper dig att krossa konstnärsmyten och hitta fram till din egen skaparglädje.

Tack Lotta för ett givande och intressant samarbete och för alla tänkvärda och värdefulla tankar du delar med dig av i olika sammanhang. Som tack för att du skrivit månadens gästinlägg får du en gåva från företaget Kreativ insikt hemskickad till dig.

 

 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).

8 reaktioner till “Lotta Abrahamsson om skapande och kreativitet

  • 9 september, 2011 kl. 10:49 f m
    Permalink

    att vara aktiv med sin blogg tycker jag är ett sätt att skapa. en konstform faktiskt.
    man skapar texter. sätter till bilder. försöker hitta harmoni plus ett å annat som sticker ut.
    ett skapande kräver ju publik. eller vad skapas just när man tar sig an middagsdisken och resten av familjen satt sig i soffan.
    jag bloggar för att nå ut – berätta, visa, dela med mig. och jag hoppas på möten.
    det ger ringar på vattnet.
    det är skapande för mig 🙂
    kramar från dalsland//
    jeanettes.bloggo.nu

  • 6 september, 2011 kl. 2:07 e m
    Permalink

    Tack alla för spännande och intressanta kommentarer på min text! Jag har funderat mycket på hur detta med kreativitet och skapande formar vår självbild, jag är ju en f.d slarvmaja som numera fått ordning på mitt inre liv genom att skapa en effektiv struktur i det yttre, och för mig hängde även slarvigheten ihop med konstnärsmyten, det vet man ju, att kreativa människor är slarviga bohemer:-)

  • 6 september, 2011 kl. 7:26 f m
    Permalink

    Tack Malou och Kristina för responsen på Lottas tänkvärda text. Jag ska fundera över hur jag kan återkoppla till er i något inlägg framöver.

  • 5 september, 2011 kl. 7:20 e m
    Permalink

    Tack Lotta, intressant och bra att du sticker hål på myten om det skapande geniet. När jag läste din text kom jag och tänka på ett föredrag jag såg på nätet för ett tag sedan. Författaren Elisabeth Gilbert talade om skapande. Om hur hon efter succén med Eat Pray Love insåg att hon antagligen nått sin karriärs topp och hur hon hanterade detta. Om jag minns rätt så bestämde hon sig för att det fanns någon form av kreativ ande som alltså var utanför henne som var medskapare. Alltså var det inte enbart hon som skapade och det gjorde att pressen släppte en aning.

    Låter inte så värst fiffigt i min sammanfattning men du kanske har sett klippet? Cirkulerade på Facebook för ett tag sedan.

  • 5 september, 2011 kl. 11:06 f m
    Permalink

    Har funderat över samma ämne,,och kan det inte vara så att plågan är det som föder behovet av uttryck? Och att det egentligen inte kanske har med kreativitet att göra?
    Ett inre behov att göra sig av med tankar och känslor som inte har fått något namn ännu, kanske en längtan efter sin själ och sin tillhörighet.
    För mig ligger kreativitet och intuition nära till hands, dessa föder varandra hos mig.
    Och jag håller med Lotta,,positiva och glada händelser väcker en inspiration och lust till att skapa..plåga och smärta väcker behovet av att bli av med för att må bra igen..
    Tack för din text Lotta!

  • 4 september, 2011 kl. 12:21 e m
    Permalink

    Precis som du Hélen tycker jag Lotta tar upp saker som jag tror många känner igen sig i. Jag tycker det är angeläget att man vågar göra det som känns rätt inuti en själv. Du tycker om att skriva, bara skriv. Ibland blir det bra, ibland mindre bra så är det ju för många. Lusten är så viktig! Varm kram och tack för att du ger så fin respons på Lottas inlägg.

  • 4 september, 2011 kl. 10:33 f m
    Permalink

    Jag blir mycket berörd av Lottas ord… och känner igen mig i en del (som du Elisabeth vet om). Misstron på sig själv när man tycker om att skapa men inte klarar det i så stor utsträckning som man önskar. Kontrollbehov kallar jag det. Det lider jag av mer eller mindre. Jag älskar att skriva, men risken är att jag ibland försöker mer än jag klarar av. Att jag vill kunna skriva minst lika bra som många andra. Javisst… ett visst bekräftelsebehov finns med i bilden… men det är väl bara mänskligt?!! Jag har i alla fall de senaste månaderna försökt minsta mitt behov av att vara duktig och presterande i överkant. Andra kan också. Jag behöver inte kunna allt själv. Dock betyder skrivandet och ordet så mycket för mig att jag tänker fortsätta skriva och skriva… utan krav på att det ska locka till sig så många läsare som möjligt… eller vara lysande bra skrivet. Jag tänker fortsätta skriva för skrivandets skull och för att det gör gott i min själ!

Kommentarer inaktiverade.