Tankar om livet av Aila Evertsdotter

Månadens gästinlägg

Gästbloggare på Punctum saliens är idag Aila Evertsdotter. Aila driver bloggen Örfilar & Gladsparkar till vilken du hittar en länk i slutet av hennes gästinlägg.I sin blogg blandar Aila som hon själv beskriver ”lite djupare tankar utan blygsel med både humor och ironi”.

Aila inledde det gästinlägg hon skickade till mig med orden att det är en stor ynnest för henne att gästblogga på Punctum saliens. Jag vill poängtera att det är en stor ynnest för mig att Aila skriver och publicerar sig här. Det värmer mitt hjärta. Aila skriver nu det första gästinlägget i bloggutmaningen ”Berika och värna livet”.

Aila Evertsdotter

I skimmer av falska speglar

Jag har ägnat större delen av mitt liv åt skolan och delar Elisabeths intresse för kreativitet och skapande som grund för lärande och hög livskvalitet. I detta inlägg tänker jag skriva lite allmänt om lycka, väl medveten om lyckans mångskiftande ansikten.

Jag kan säga mig vara en lycklig människa idag, men det har krävts en del innan jag hittade dit. Många heliga måsten har reducerats och/eller helt strukits under resans gång.

Vi lever på många sätt ett gott liv här i Sverige, men ändå hamnar vi inte särskilt högt i gjorda internationella undersökningar ang upplevd lycka. Jag tror emellertid inte att vi är mer otacksamma än de andra som hamnar långt före oss, utan jag tror mer på att vi har svårt att identifiera lyckan bland de förrädiska dimridåer som lurat så många in i ett beklagligt feltänk.

Vi har helt enkelt blivit fartblinda där dilemmat är att vi med stigande materiell standard placerat pengar, yta och prestige på en tvångsmässig förstaplats i vårt värdesystem. Sedan sorteras människor friskt i olika grupper enligt lättsinniga kriterier – och behandlas därefter. Många speglar sig alldeles för ofta i skimmer av falska speglars förrädiska bilder av framgångsrikt liv och tvingar sig att ständigt kämpa uppåt på habegärets allt prestigestinnare och halare klätterväggar. Ju högre upp man klättrar desto längre ser det ut att vara kvar upp till toppen; målet där Lyckan sägs bo. I realiteten blir Lyckan en chimär som lockar och gäckar och som till slut i värsta fall skoningslöst äter upp sina offer.

På vägen till målet plågas många av stress, mättnad, otillräcklighets- och osäkerhetskänslor samt dåligt samvete; det sistnämnda inte enbart för alla man svikit och trampat på under färden utan även för att man själv inte förmår känna äkta glädje för allt man uppnått. De tappra leendena är många och stela och slappnar på sin höjd av bakom fasaderna, icke sällan via konstlade substanser som alkohol, droger och psykofarmaka.

Världens lyckligaste människor följer inte trender, äger inte bilar och andra statusprylar och de bryr sig föga om makt och prestige. De lider sällan eller aldrig av neuroser. I stället lever de nära varandra, skapar och hjälps åt i stället för att konkurrera med varandra. De äger alltså inte de bästa av materiella tingen, men de har en förmåga att göra det bästa av det de har. Deras lycka och värde ligger i att ge och att finnas till  för varandra. Det är värden som inte går att finna i shoppingtemplens aldrig så dignande hyllor, oavsett hur många plastkort man bär med sig. Men, det är värden som finns inom oss alla, bara vi frigör oss från förgiftningen.

Att ständigt värdera allt, andra och sig själv enligt den falska värdeskalan skapar knappast liv i harmoni. Människor som ideligen jämför sig med andra är aldrig fria, utan tvingas om och om igen att iklä sig i förlorarens nesliga dräkt. Någon annan är alltid smartare, vackrare, populärare, äger mer eller har mer makt.

Till sist vill jag poängtera att det hela egentligen inte handlar alls om politik utan om mod att frigöra sig och om hur vi formar vår personliga värdegrund. De dubbla tungornas bekännelser i olika kulörer är många, men beteendet dessvärre alldeles för ofta exakt detsamma.

Personligen tror jag att vi kan begränsa ytans och egoismens destruktiva framfart, bara vi vågar ta avstånd från de falska budbärarnas skräniga läror. Det kan åter bli större att ge än att kräva/få och det kan bli större att skapa och göra saker tillsammans med andra än att ägna sig åt superlativa egotrippar. Vi behöver emellertid inte gömma oss själva eller ägna oss åt asketism, bara bejaka själva livet. Vägen till varaktig lycka startar någonstans där och förhoppningsvis blir vi många som möts där, greppar varandras händer – utan att snegla på ytans vitsord.

Aila Evertsdotter


 

Lite mer om Aila

Jag har kommit i kontakt med Aila genom att vi båda delar intresset för människor och våra funderingar kring vad vi värdesätter i livet. Aila har ett brett förflutet inom olika offentliga verksamheter. I dag när hon närmar sig pensionen ägnar hon en stor del av sin tid åt att skriva. Aila har nyligen även startat en intressant diskussionsgrupp Tankerummet som hon berättar för mig riktar sig till ”mogna människor som tycker om att umgås med ord och bild på ett sätt som normalt inte sker på en blogg”.

Tankerummet tar emot nya medlemmar, så är du intresserad av tankeutbyte är du välkommen att höra av dig till Aila via hennes blogg Örfilar & Gladsparkar. Och jag lovar, det svänger i Tankerummet.

Om du klickar på denna länk så kommer du till Ailas blogg Örfilar & Gladsparkar.

 

2 thoughts on “Tankar om livet av Aila Evertsdotter

  • 27 maj, 2011 kl. 5:57 e m
    Permalänk

    Lycka är naturligtvis ett svårdefinierbart ord. Växlar också genom olika tidevarv! Dock skulle jag säga att en allmän definition genom tiderna skulle kunna vara att få förverkliga sig själv och utnyttja sin potential till fullo. Alla människor är bra på något, det må vara praktiska eller mer intellektuella ting, att få utlopp för detta måste vara glädje. Ofta har man dolda talanger, inte visste jag före 30 års ålder att jag var bra på matte och dessutom kunde baka bröd! Inte ensam om detta. John Lennon, enligt Yoko Ono, blev barnsligt glad när han vid 38 års ålder lyckades baka sitt första bröd. Imagine!!

    • 28 maj, 2011 kl. 9:17 f m
      Permalänk

      Denna inställningen delar jag till fullo. Det gäller att hos sig själv hitta det man är bra på och tycker om att göra och vill utveckla det vidare. För det krävs också en stödjande omgivning som uppmuntrar och vägleder. Tyvärr är så inte alltid fallet ,vilket gör att plantor vissnar. Men som du så fint skriver att det behöver inte bli för sent. Med förändrade förutsättningar kan frö gro på nytt och vi hittar områden som vi kan växa inom. Stort tack för dina tankar. Jag följer dem också hos Aila med stort intresse.

Kommentarer inaktiverade.