Vila i famnen av sina egna gränser

Vila i famnen av sina egna gränser. Det finns sådant jag personligen önskar att jag kände till redan i unga år. Ett exempel är detta med varje människas förmåga att förändra världen.

I dag tänker jag att jag kan ge ett bidrag, men jag har också rätt att se till det jag själv behöver. Såklart, det där är ju inte så lätt att veta, då i tonåren vad man kan bidra med, inte heller alla gånger vad man själv behöver. Livsresan är viktig för att finna de hållbara svaren, också för en själv. Det är lätt att glömma, självet, om det inte är tränat i att få finnas till. Livserfarenheterna måste få bli till insikter och inre ledstjärnor.

Det hjälper ingen att vi förnekar vår person

Tänker på detta med förmågan att stänga av. Tidigt fostrad, men också präglad av familjemönster, in i att lyssna till andras behov, fick de egna önskemålen ofta stå tillbaka. I dag tillåter jag mig själv att betrakta och analysera kvävande situationer. Jag lyssnar mer  inåt och kan sedan ge och ta ansvar på ett annat sätt. Det hjälper ingen att förringa eller förneka sin egen person, (lika lite som att förhäva eller förstora sig själv). 

I möten med parasiter och energitjuvar som pockar på att bli sedda är det lätt att glömma bort att se sig själv. Ibland undrar jag hur kunde vi få ett samhälle där så många önskar att ständigt bli sedda. Gärna då av så många som möjligt, bli kändisar.

Läser om parasiter, inom botaniken, en växt som får sin näring genom att ta denna ur en annan levande växt eller levande organism. Parasitera på någon annan, det gör vi människor hela tiden, på varandras tillgångar, varandras tid, varandras känslor. Jag förespråkar ingen känslokyla, däremot min egen tillåtelse på vad jag lägger min tid. Att ge sig själv den tillåtelsen kräver en oräddhet, en inre trygghet som gör att jag kan säga nej.

Vila i famnen av sina egna gränser

En klok person sa till mig en gång: ” Du kan inte förändra hela världen, du kan bara bidra inom ramen för ditt eget rum”. De orden blev till ett vägskäl, skäl att utforska mitt rum. Ett rum, en plats att vila i. Idag riktar jag tydligare min energi dit jag vet jag har kunskap att göra någon form av skillnad. Parasiter och energitjuvar göra sig icke besvär. Önskar vi känner in varandras gränser i det som är.

Det är en konst att utveckla en realistisk självuppfattning, en del i att mogna som människa, att finna och känna sig trygg och tillåtande, också gentemot sig själv. Det är en sann livskonst att vila i famnen av sina egna gränser. 

Elisabeth Jonsson ansvarig utgivare Punctum saliens

 

 

 

Omslagsfoto detta inlägg: Halina Larsson

Porträttfoto: Maria Henell