Sopgubbens hämnd kapitel 5 av Joel Jonasson

Intrigen i berättelsen Sopgubbens hämnd fortsätter utveckla sig

Du missar väl inte den spännande fortsättningen av Sopgubbens hämnd,skriven av Joel Jonasson, 13 år. Tycker du själv om att skriva så har jag i tidigare inlägg sammanställt en del länkar där du kan hitta kreativ skrivinspiration. Kanske har du själv en text som du tror att att läsarna till denna webbplats skulle uppskatta hör gärna av dig så diskuterar vi detta.

Tidigare kapitel i Joels berättelse finner du om du klickar dig vidare här. Även i det inlägget finns tips på bra länkar som kan inspirera ditt eget skrivande.

Önskar dig en trevlig läsupplevelse!

Sopgubbens hämnd

Sopgubben i berättelsen illustrerad av Daniel Jonasson
Sopgubben illustrerad av Joels bror Daniel Jonasson

Johan låg i sin lyxsäng. Det hade gått en vecka sedan han hade varit i Sverige, och nu hade han återigen sina företag att bekymra sig för. Han låg länge och grubblade över aktiekurser och finanser. Han fick en ingivelse att åka tillbaka till Sverige, men skyfflade undan den tanken, som han brukade med andra ovälkomna tankar. Han hade jobb nog att sköta utan att han tog mer spontansemestrar.

Plötsligt steg han ur den sammetsmjuka sängen och tog på sig sin morgonrock. Han började att vandra omkring i sitt ofantliga rum. Efter en liten stund öppnade han dörren och gick ut i det kolossala vardagsrummet, som mer liknade en hall än ett vardagsrum. Han satte sig i soffan och tittade stint på den stora fruktskålen på bordet framför honom.

Plötsligt tyckte han att han hörde ett ljud från övervåningen. Han rusade förskräckt tillbaka upp för trappan. Det lät som en kvinna som skrek.Han kände hur blodet frös till is i ådrorna. Adrenalinet rusade genom kroppen och han hörde sina egna, rysligt tunga andetag.

När han kom upp på övervåningen märkte han att spegeln ovanför trappan inte var som den brukade. Istället för sig själv såg han i spegeln en skäggig man med ganska rynkigt ansikte. Skägget var inte så långt, men vitt och glanslöst. De tomma ögonen stirrade på honom. Spegelbilden stönade och pekade med ett ruttnande finger mot Johan. Det luktade kanel.

Plötsligt försvann spegelbilden, och Johan som  nyss hade varit som i trans sprang vidare genom korridoren. De groteska figurerna på de värdefulla tavlorna på väggarna tycktes stirra på honom. Plötsligt kom han fram till sin frus rum. Frun låg och sov på magen med ansiktet tryckt mot huvudkudden. Johan andades ut och gick fram till sin fru. Han vände henne på rygg. Blodet blev kallt som is igen. Istället för sin frus vackra anlete fick han se det skäggiga gubbansiktet. Gubben väste åt honom och Johan skyndade sig ut i korridoren till sin sons rum. Hans son var redan utanför rummet och mötte sin far framför dörren. Hans ansikte var dött och hans mun hade blivit igensydd. Hans röda ögon lös i mörkret. Johan stod, förstenad av skräck, kvar och tittade på sin son. Johan kände att någon knackade honom på ryggen och när Johan vände sig om kände han gubbens illaluktande andedräkt rakt i näsan.

Lukten utav kanel tilltog i styrka och var nu nästan outhärdlig. Johan började känna sig yr. Världen tynade bort framför hans ögon… sedan blev allt svart.

Johan vaknade. Det var mitt i natten. Han rusade upp på övervåningen där nattstäderskan just var klar för natten. Hon var på väg ner från trappan och överraskades utav sin arbetsgivare springande upp i blixtsnabb fart, endast i kalsonger, med ett vilt ansiktsuttryck.

– Ring till sjukhuset i Upplunda fort, skrek Johan till nattstäderskan.

– Som du skriker, sade nattstäderskan. Jag ringer, jag ringer, lugnade hon Johan. Hon ringde på telefonen som satt jämte spegeln.

Efter en stund hade städerskan talat färdigt.

– Jo, min herre, läget är detta… började städerskan.

– Jag vet, sade Johan…  Jag vet att han är död.

– Nej, det är inte sant, sade städerskan. Din farbror är i livet, men hans liv hänger på en skör tråd.

Joel Jonasson