Sopgubbens hämnd kapitel 4

Idag publiceras fjärde kapitlet av Joels berättelse Sopgubbens hämnd. Har du missat tidigare kapitel och/eller vill veta mer om Joel och vad som inspirerar Joels kreativitet och fantasi så surfa in på inlägget Sopgubbens hämnd och kreativ skrivinspiration. I slutet av detta inlägg ger jag dig också ytterligare tips på länkar som inspirerar skrivande.

Sopgubbens hämnd kapitel 4

Hinner det förflutna ifatt Johan? Och vem är egentligen sopgubben? Läs fortsättningen av berättelsen ”Sopgubbens hämnd”.

Johan satt i den gamla soffan som han kom ihåg sen han var liten. Den konstiga lukten hade växt sig starkare och började påminna lite om kanel. Nadja satt spänt bredvid honom. Johan försökte se så saklig ut som möjligt och försökte att inte visa hur nervös han egentligen var. Den röda tapeten med katter på som han tyckt vara så fin när han var liten såg plötsligt skrämmande, nästan hotfull, ut. Den gamla lampan hade nog inte bytts ut på länge, den blinkade och kämpade verkligen för att hålla ljuset igång.

Framför honom satt en underlig kvinna i konstiga kläder i den gamla fin fåtöljen och stirrade olustigt på honom. Kvinnan framför honom hade han en gång kallat mor, men han såg inte att det fanns kvar någonting utav den mor han kom ihåg. Kvinnan fortsatte att stirra utan att säga ett ord.

– Fint väder vi har, sade Johan för att försöka inleda ett samtal. Kvinnan fortsatte att stirra.

– Nähä, muttrade Johan. Nadja satt fortfarande spänt i stolen och hade ett ansiktsuttryck som bara skrek ut hennes obekvämhet. Kvinnan brydde sig inte märkvärt om det, och fortsatte bara att stirra med sitt rynkiga ansikte och sina svarta ögon.

– Sopgubben bor väl förstås fortfarande på övervåningen, skämtade Johan.

– Nej, han ligger på sjukhuset på en akutavdelning för ovanliga fall, väste kvinnan tyst fram.

Johan rusade i panik. Hans farbror som han hade älskat så högt låg på sjukhus med en sällsynt sjukdom och han hade inte fått veta något. Han tvekade att gå in i sjukhuset när han såg att det låg på exakt samma plats där ödehuset hade legat. Precis det ödehus där han hade lekt som barn, och precis det ödehus där sju människor hade hittats döda den där sommarkvällen i juni.

Han hade nu sprungit genom korridor efter korridor för att hitta avdelningen för ovanliga fall och hade virrat bort sig totalt.

När Johan var liten bodde hans farbror på övervåningen på huset och han och hans farbror hade alltid haft roligt tillsammans, men när de andra barnen började reta honom för att han var sopgubbe hade Johan också hängt på. Den som hade retat honom värst var Simon som var klassens tuffing och gjorde allt som man inte fick göra. Nu hade tydligen Simon blivit industriarbetare och levde som de flesta. En gång när Johans farbror hade blivit riktigt förbannad på barnen hade han skrikit: “Nu får det vara nog! Sista personen som kallar mig sopgubbe i mitt liv kommer att dö plågsamt! Hör ni det, snorungar!” Johan hade blivit väldigt rädd då, och aktade sig noga att kalla honom för sopgubbe mer, men nu hade Johan blivit vuxen och behövde väl inte oroa sig för sådana världsligheter.

När Johan äntligen hade hittat sin farbror så märkte han att han inte var ensam där. Simon och hans fru hade kommit för att besöka hans farbror.

– Ser man på, sade Simon. Är det inte sopgubbens brorson som kommer här. Simon hade fått svart skäggstubb och hade blivit en storväxt man. Var lugn, vi ska just lämna sopgubben så att du och han kan få lite välbehövlig tid tillsammans, få se nu, var det inte femton år sedan sist. Simon och hans fru lämnade rummet åt Johan och skyndade sig ut.

Av Joel Jonasson

Sopgubben i berättelsen illustrerad av Daniel Jonasson
Sopgubben illustrerad av Joels bror Daniel Jonasson