Sopgubbens hämnd kapitel 6

Idag ger Joel Jonasson och jag ett bidrag till bloggosfären. Joel är 13 år och publicerar här sitt sjätte och sista kapitel av sin berättelse ”Sopgubbens hämnd”. En intressant och spännande berättelse som han vann första pris med på sin skola. I förra söndagens inlägg hittar du de länkar du behöver för att gå vidare till tidigare kapitel och till en presentation av Joel.

Sopgubbens hämnd kapitel 6

– Fort, Alfred! Skrek Johan desperat.

– Jag är här, min herre, sade Alfred när han tyst dök upp bakom honom.

– Känner jag några berömda läkare? Frågade Johan.

– Om jag inte missminner mig så har ni hela tre framstående läkare som bekanta, sade Alfred och snöt sig i sin näsduk.

– Bra, kontakta allihop, sade Johan lättat. Min farbror ska få den finaste läkarvård som går att köpa för pengar.

Några veckor senare hade Johans farbror flyttats till ett ensamt rum i Johans hus och fick besök utav privatläkare en gång i timmen. Johans fru var uttråkad som vanligt.

– Johan, sade hans fru med sin falsettröst. Jag har tråkigt. Kan inte du fixa en fest?

– Jo, jag kan se vad jag kan ordna, sade Johan sammanbitet. Alfred! Bjud alla som vi känner på fest!

– Men tror ni att det är särskilt bra för din farbrors hälsa, sade Alfred. Johan tvekade, men sade sedan.

– Jag bryr mig väl inte om nån jävla  sopgubbe som blivit lite sjuk. Ska hela våra liv förstöras för att han bor i vårt hus? Jag tror inte det. Johan såg på sin fru. Han såg att hon var nöjd.

Nästa dag vaknade Johan på soffan med en ölflaska i handen. Han kom inte ihåg så mycket utav festen. Han var nog väldigt full då.

Johan stönade. Han hade en påtaglig huvudvärk och kände sig som att han skulle kräkas. Huset var helt i oordning och det låg tomma ölflaskor överallt. Han hörde hur någon ropade hans namn. Kommer! Tänkte han ropa, men det blev bara ett hest gurglande. Den någon som ropade tycktes inte stå ut med att vänta längre, utan gick själv ner till Johan.

Denna någon var en utav läkarna.

– Johan, sade läkaren lugnt. Din farbror är bättre, han vill tala med er. Johan blev stödd utav läkaren, som hela tiden småpratade lugnt med honom, upp till farbroderns rum. Där satt han, sopgubben, med sitt korta vita skägg och sitt rynkiga, vänliga, ansikte.  Läkaren avlägsnade sig ursäktande. Johans farbror började prata.

– Nämen, är det inte Johan, min favoritbrorson, sade Johan och log. Johan bara gurglade lite.

– Mår du riktigt bra, ta en kopp te så piggnar du till, sade Johans farbror vänligt. Johan drack sitt te och kände sig bättre.

– Du, kommer du ihåg den där gången då du blev helt förbannad på oss när vi retade dig, skrattade Johan.

– Ja, skrattade Johans farbror. Han fortsatte i mer allvarlig ton. Det var därför jag förgiftade ditt te. Johan fick panik och kände hur kroppen började domna av.

– Varför, väste Johan fram med den lilla livskraft han hade kvar.

– Jag är en gammal man, jag vet att jag strax ska dö, sade Johans farbror. Hela hans kropp darrade och han tog sig en klunk te. Johan kände sig helt panikslagen. Johans farbror tog sin kopp och gav den till Johan.

– Te? Frågade sopgubben vänligt.

av Joel Jonasson

Sopgubben i berättelsen illustrerad av Daniel Jonasson
Sopgubben illustrerad av Joels bror Daniel Jonasson