Tankar om personliga värderingar och prioriteringar

Jag har i tidigare inlägg skrivit om att jag mår bäst att en livstakt där det finns utrymme för att njuta av och ta in intryck under resans gång. Jag behöver tid att tänka och tankar tar tid, att leva tar tid.

De allra flesta av oss känner sig stundtals vilsna. Vid olika gränsstationer i livet som när en nära anhörig dör eller ett barn föds kan denna vilsenhet öka. Jag tror det är viktigt att tillåta sig själv att känna sig vilsen ibland. Det hör till i uppdraget att vara människa,att söka mening och mål med våra liv och vår existens.Jag är inte längre lika rädd för denna vilsenhet. Det har nog med åldern att göra. Jag vet i dag någorlunda i vilken riktning jag vill gå, men vet också att denna riktning kan förändras beroende på vad som händer i livet.

Att få dra i bromsen

Jag tror det är viktigt att finna en livsriktning som känns rätt för en själv, då blir man inte lika lätt offer för yttre påverkan. Men att finna de vägar man vill gå är livsprojekt i sig. Det är här som värdet av livstakt och styrfart blir så tydligt. Ibland måste tiden få stå still och farten stanna av för att ge sig tid att finna sina sina egna personliga gångstigar.Men det gör sig inte så lätt i ett samhälle där kraven på effektivitet och prestation är höga. Men vem värnar mitt människovärde om jag inte drar i bromsen. Det handlar ju om rätten till mitt eget liv. Jag är ingen kugge i ett maskineri där den som har mest pengar i kistan eller flest anmärkningsvärda titlar vinner loppet vid livets slut. För mig är livet något annat.

Vad är viktigt för mig?

Detta får mig att komma in på vad jag vill ha min tid till. Vad vill jag egentligen prioritera? Vad är viktigt för mig? Vilka är mina värderingar? För at inte glömma bort vad som känns rätt för just mig har jag min alldeles egna personliga tanke- och själbok. I den reflekterar jag och skriver regelbundet ner mina tankar om livet, tiden, prioriteringar och värderingar.

Många ger också rådet att man ska skriva ner sina mål för att det ska bli tydligare för en själv i vilken riktning man vill gå. På tidningen Leva/PS läser jag i artikeln ”Nå dina mål” om att det är stärkande för självkänslan och att det också kan få oss att må bättre när vi når de mål vi satt upp för oss själva. Och det är väl inte så konstigt egentligen. När vi vet i vilken riktning vi vill gå fokuseras energin och tillvarons struktur blir tydligare.

Det som jag emellertid ofta tycker glöms bort i diskussioner kring det man benämner mental träning är värdet av att faktiskt tillåta sig att ha en svacka, att må dåligt. Det är inte farligt att vara en svag människa under förutsättning att det finns medmänniskor runtomkring en som bryr sig och inte dömer.

Vilket samhälle vill vi leva i?

I dagens DN läser jag en artikel om en mycket omdebatterad bok Tigermammans bekännelser i artikeln så drillas ett vinnarbarn. Här är människovärderat reducerat till att enbart mätas i mätbar framgång som att vinna tävlingar eller att nå framgång i skolan. Här har vinnarskalle och konkurrens nått sitt ultimatum hos den mamma som väljer att bejaka prestations- och konkurrenssamhällets normer i rädsla för att hennes barn ska misslyckas med sina liv. I kontrast till detta vill jag ställa Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Han gör en bra insats med sin snällhetsturne ute på företag och i Svenska Dagbladets artikel Det lönar sig att vara snäll läser jag om helt andra värderingar än sådana som tigermamman vill göra anspråk på.

Och vi behöver inte vara målinriktade hela tiden något som Maria Estling Vannestål är inne på i sitt senaste inlägg på bloggen Livstid där hon skriver om vardagens mirakel och alla glädjeämnen som finns precis alldeles i närheten.

Hur gör du för att bli medveten om dina mål, dina visioner, prioriteringar och värderingar?

 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).

10 reaktioner till “Tankar om personliga värderingar och prioriteringar

  • 14 juni, 2011 kl. 7:17 e m
    Permalink

    Jag har tänkt på det du skrev ”hos mig” hela eftermiddagen – så otroligt träffande! Vi konstnärssjälar behöver kanske mer lugn och ro för att kunna vara oss själva.. Jag kom att tänka på en gång för en tid sedan när jag höll på att laga grönsakssoppa hos min mamma. Det var en väldigt stressig tid på dagen och deras kök är litet.. Helt plötsligt fick jag syn på ett par läckra ångmoln som steg upp från grytan..i samma sekund for jag i väg och hämtade kameran :)) Jag kan lugnt säga att det blev irriterad stämning.. senare när de såg bilderna så var de glada att jag fotat dem. Ungefär så. Tack för de orden! Ha det fint! Fånga dagen!

  • 14 juni, 2011 kl. 9:34 f m
    Permalink

    Tack Helén för dina fina ord. Det är så givande när det kommer respons. Du engagerar dig , vilket blir så tydligt när man följer din blogg, i dina medmänniskor, bryr dig. En viktig egenskap att värna om. Boktips är alltid välkomna och det ska bli spännande att läsa om boken på din blogg. Ser fram emot dina inlägg.

  • 13 juni, 2011 kl. 3:51 e m
    Permalink

    Jag känner igen mig precis! Ibland känner jag mig som en utrotningshotad djurart med mitt behov av att leva ett i ett långsammare tempo och göra en sak i taget.. Det svåraste var inte att hitta tillbaka till den rytmen (som jag är uppvuxen med) utan utmaningen var och är att få omgivningen att respektera mitt behov! Mobiltelefonen är ett ständigt aber för mig. Jag gillar den inte alls. Jag blir stressad och nervös om den ringer när jag är inne i en affär, kör bil eller pratar med någon annan. Har lärt mig att slå på tystläge men då missar jag ju en del samtal och får en massa irriterade människor efter mig som antingen ringer ännu mer eller börjar samtalet med att berätta att de ringt.. Jag försöker se det komiska i situationen men det är svårt för det är att skapa problem som inte behöver finnas många gånger! Underbart att höra att vi är fler som tänker och känner så. Din bloggsida är en riktig inspirationskälla. Ha en fortsatt fin måndagskväll!

    • 14 juni, 2011 kl. 9:37 f m
      Permalink

      Catarina, ja det är skönt att vi är flera som reagerar på samhällshetsen och prestationsinriktningen och som vill anamma det som ju faktiskt har blivit en rörelse runt om i världen. Jag tänker på den s. k slowrörelsen. Det där med mobiltelefonen känner jag också igen. Jag har faktiskt gjort så att jag inte lämnat ut mitt nummer mer än till ytterst få. Har fler vänner som gjort så, ganska motvals, men bra för hälsan.
      Tack för dina fina ord och kloka tankar.

  • 13 juni, 2011 kl. 1:05 e m
    Permalink

    Tack för fina kommentarer. De talar så mycket för sig själva så jag vill inte förstöra med alltför mycket kommentarer. Men jag vill framhålla att jag tycker att det i samhället som det ser ut idag finns alldeles för lite utrymme för det mänskliga, att få vara liten som du beskriver Aila och att få sörja som du så fint skriver om Hulda.Detta är för mig att tillåta det mänskliga. Jag är glad för att det finns människor som ni som vågar stå upp för de värdena.Tack för att ni finns!

    • 14 juni, 2011 kl. 7:15 f m
      Permalink

      Glöm inte att DU är en stor inspirationskälla som åtminstone får mig att reflektera tack vare dina inlägg och frågeställningar. Du är guld värd <3

  • 13 juni, 2011 kl. 12:46 e m
    Permalink

    I en tid när endast de bästa, dvs vinnarna och de materiellt och ytligt ”lyckade” räknas är det ganska skönt att känna sig som en liten mus som iakttar mer än deltar.
    Jag är inte imponerad av Tigermammans vinnarskallar så länge det endast handlar om att roffa åt sig positioner och ekonomisk vinning. Jag först! Jag bestämmer! Jag, hit och mer! Media basunerar ständigt ut om vilka utbildningar ”lönar sig bäst” (ekonomiskt), vilket är oerhört demoraliserande. Att söka efter kunskap och bildning, vilja utveckla något för samhällsnyttan och mänskligheten ser jag däremot som värdefullt.
    Nå dina mål är det många som uppmanar till och visst är det viktigt att ha något att sträva efter. Men samtidigt ska vi vara medvetna om att vi endast planerar. Vi vet ingenting om morgondagen. Därför är det viktigast att värna om sina relationer samt att försöka göra något av varje stund, vare sig det handlar om att lära sig något nytt eller att bara vara.
    Att dra i den där bromsen tror jag är viktigt. Det finns inte alls så många måsten som folk tror, de är egentligen väldigt få. Man måste inte åka med och skräna i den skenande karusellen.
    Jag är ganska mycket iakttagare av naturen och har alltid försökt vara sann mot mig själv. Därigenom har det varit lättare att vara sann även mot andra. Sådant har betytt mycket för min självkänsla; jag har vågat lita på mitt inre och inte varit så känslig för andras gillande. Tycker de inte om mitt sanna jag, är det ändå inte mig de tycker om och det är faktiskt helt OK. Det finns så mycket spekulativ och annan förljugenhet och den är jag otroligt trött på. Sådant är ganska lätt att genomskåda, även om maskeringen ibland är duktigt gjord.
    Mitt mål idag är att finna äkta människor, sådana som vågar tänka tanken ut och som vågar utvecklas tillsammans med andra inom områden som inte alltid ger eko på ytans värdeskala. Tid för tankeutbyte, poesi, musik, småsaker i naturen etc… både i enkla och lite djupare uttryck är min livsluft och balans. Våga vara liten!

  • 13 juni, 2011 kl. 6:28 f m
    Permalink

    Tack så mkt. för din tänkvärda kommentar på min blogg. Jag håller med dig om att det är viktigt att stanna upp och lyssna inåt.

    Att ta stunden som den kommer kräver träning och en gnutta mod. Att inte veta livsrikningen är det ingen brådska med. Fundera på vad det är du vill ha ut av livet i små bitar. Inget stort mål utan mera små delmål så brukar det vara lite lättare.

    Kram och lycka till

    /Linda

    (Den nakna coachen)

  • 12 juni, 2011 kl. 10:18 e m
    Permalink

    Man kan inte bara skumma igenom ett sånt här inlägg. Det är skrivet med substans och djup eftertanke, vilket kräver av mig som läsare att jag inte bara kluddrar ner nån kommentar bara för att visa att jag varit här på sidan och läst. Därför har jag läst inlägget flera gånger under dagen innan jag valde att kommentera. Inlägget kräver respekt.

    Elisabeth är inne på ett ämne som berör oss alla, men som vi sällan ger alldeles för lite tid. Vårt eget liv! Hon nämner hur viktigt det är att ibland bara stanna upp och bara vara. Varför ska det vara så svårt? Varför prioriterar vi så ofta att städa våra hem istället för att ”städa” i våra liv? Vi har ju bara ett liv… och det går inte i repris. Så varför ska det vara så svårt att ställa oss frågorna om vad vi prioriterar och vilka värderingar vi har?

    Med risk för att bli tjatig måste jag ändå säga (med facit i hand) att jag var lika dålig på att ställa mig dessa frågor innan pappa dog. Sen hände nåt med mig. Är det verkligen så illa att så drastiska saker ska behöva hända för att vi ska ta hand om oss själva bättre? Ja… ibland kanske det är så.

    Elisabeth har rätt i att det tar tid att leva och att det därmed tar tid att ta reda på vad som är viktigt för just mig. Jag är fortfarande inte helt säker. Vissa saker har jag kommit fram till, som t.ex. att energitjuvar göre sig icke besvär, att jag blivit bättre på att tala om för goda människor att dom spelar en viktig roll i mitt liv och att disken får stå om jag behöver egentid. Däremot har jag inga direkta mål, vilket kan kännas fattigt. Men jag måste lära mig att leva här och nu… då är det svårt att samtidigt hålla koll på dåtid och planera framtid.

    Jag har blivit bättre på att stanna upp… men det är ett heltidsjobb. Ibland blir jag precis sådär vilsen som Elisabeth skriver om, men jag har lärt mig acceptera att det är okej… liksom svackorna är okej. Även om dom gör ont. Det gör ärligt talat skitont att bryta ihop… men man dör inte av det. Man blir starkare.

    Ikväll har jag en sån där svacka. Jag gick och lade mig nyduschad med lena fina fötter inför morgondagens läkarbesök. Längtade efter den svala kudden. Som vanligt skulle jag läsa… men då kom dom… tankarna. Tankarna på att vi ska urnsätta pappa på tisdag. Sen vandrade tankarna tillbaka till hans sista dygn när jag var nära, vårdade, pratade, kramade och visade honom all min kärlek fast han inte hade ork att ge något tillbaka. Inte ens en blinkning. Då kom tårarna och saknaden vällde över mig. Samtidigt kom jag ihåg vad min läkare svarade mig när jag berättat om pappas sista tid. Hon sa… ”Du ska veta att det är få förunnat att få ett så värdigt avslut som din pappa fick”. Att komma ihåg dom orden fick mig att inse vad det var som gjorde att jag senare började ifrågasätta mitt eget liv. Började omprioritera och omvärdera. Jag förstod hur skört livet är. Att det är till låns och att vi måste vara mera rädda om oss. Stanna upp, våga skratta mitt i sorgen, dansa, sjunga, gråta, kramas. Våga LEVA mera fullt ut!

    Jag letar fortfarande efter min livsriktning och frågar mig ofta vilka mål jag har. Men Rom byggdes inte på en dag… så Elisabeth har verkligen rätt när hon skriver… DET TAR TID ATT LEVA! Å nu sitter jag här med torkade tårar på kinden och hoppas jag snart ska bli tillräckligt trött för att sova så jag orkar ”leva” imorron. Kram till alla viktiga som hittat mig och som jag hittat!

Kommentarer inaktiverade.