Nyfikenheten – bot mot enfalden?

Nyfikenheten – bot mot enfalden? Jag har alltid varit nyfiken till min natur, vill gärna lära mig nya saker, se hur det ena hänger ihop med det andra, förstå de större sambanden.

Som barn tog sig denna nyfikenhet de mest skilda uttryck; samla frimärken, ”filmisar”, starta klubbar och annat roligt vi ”på gården” kunde komma på. I långtråkigheten som stundtals inträffade föddes hela tiden nya idéer. Våra kreativa kullerbyttor kunde följa oss en timme, en dag, en vecka, ibland över en hel sommar, bli till fantasier som svetsade oss samman i, som det kändes då, ändlösa lekar. Gymnastikklubben, tidningsprojekten och musikskapandet var nog det som tog mest tid i anspråk. Ofta blev skolarbetet lidande. För vad var tråkiga lektioner och läxor jämfört med att ge sig ut i leken och skapa på egen hand?

Nyfikenheten – bot mot enfalden?

Leken, lusten och nyfikenheten att utforska världen tillsammans med andra har följt mig genom livet. Någonstans ifrån bär jag med mig en inre tillåtelse att utforska livet och få uttrycka det jag ser och känner. Mitt kreativa barn bär jag med mig.
Detta kreativa barn som under livets gång varit i riskzonen för att fångas in, tuktas (som farfar lär ha önskat) för att passa in någon form av mall. Visst lärde även jag mig de outtalade koderna för människors samspel, de är ju bra att kunna för att kunna bryta mot dem.

Få människor lär mig så mycket som mina barn. Spännande är också att träffa människor från andra kulturer, få en glimt av hur någon annan, med andra glasögon, ser på tillvaron. På så sätt vidgar jag min egen världsbild och vårdar min fantasi.

När tonen av beskäftighet letar sig in

Jag brottas också med mig själv och den motvilja jag känner när jag möter en människa som anser sig veta hur allting är, som säger att saker och ting måste vara på vissa sätt för att vara rätt. Så är det naturligtvis ibland, men ofta inte. Ett trotsigt barn? Det jag värjer mig emot är när tonen av beskäftighet letar sig in, den där känslan jag kan få av att” tycker du inte som mig, tycker du fel”. I dessa miljöer är det som mitt jag försvinner, livslågan falnar, ledan slår till. Jag vill helt enkelt inte vara med.

Ju äldre jag blir, desto mer rotas mina värderingar. Risken finns, jag är medveten om den, att jag fastnar i mina egna tankemönster. Kanske kommer jag att sitta där på ålderns höst och säga lätt beskäftigt hur saker och ting ska vara. Men jag tänker ta upp fighten mot att begränsa min tankesfär. Jag hoppas min medfödda nyfikenhet fungerar som vaccin.

Vill du läsa mer som tar upp liknande tankar som i detta inlägg?

Tips:

Jag tror på ödmjukhet inför sanningen

eller varför inte följande gästinlägg av Jan Torége

Dans och skratt får oss att samarbeta

eller följande gästinlägg på Kreativitetsguiden, Kreativitet – att våga ge sig själv tillåtelse

 

 

Elisabeth Jönsson, ansvarig utgivare

www.punctumsaliens.se drivs av Elisabeth Jönsson. Elisabeth har en bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig, egen företagare och är idag verksam som gymnasielärare i media och kommunikation. Hon är också författare, musiker och kulturentreprenör som, när andan faller på, medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor och en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet" och den tid vi lever i, som gavs ut våren 2016, är den första i förlagets regi. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund, Musikcentrum Syd och STIM (Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå).