Att leva genom att skapa

 ”Att skriva är för mig lika nödvändigt som att andas. Jag skriver dikter, artiklar och jag bloggar. Jag är nyfiken på vad det är att vara människa.” Orden är Anna-Karin Mattssons, frilansjournalist och aktuell gästskribent för Punctum saliens. Hennes gästinlägg bär rubriken:

Friheten och skapandet

Det fanns en period i mitt liv när jag var tonåring och livet var så tungt och jag var så trött. Rädslor och ångest efter händelser som min familjs vräkning, att ha blivit akut fosterhemsplacerad med mera, växte sig så starka att jag svimmade under lektionerna i skolan. Alldeles särskilt under biologin.

Jag blev befriad från biologilektionerna. De gjorde ändå ingen större nytta för mig eftersom jag spände mig så där för att fokusera att jag svimmade. I stället fick jag gå ensam till syslöjden. Den snälla syslöjdslärarinnan lät mig få sitta i lugn och ro och ensamhet i vävrummet. Där lärde hon mig hur man väver. Jag fick välja bland vackra ullgarner, välja de färger jag själv ville ha på pläden jag skulle väva i stället för att gå på biologilektioner.

Lärare och kurator förstod att jag behövde lugn och ro efter det som jag upplevt. I det lilla vävrummet fick jag vila från mina jobbiga minnen och oron över hur min framtid skulle bli.

Den bruna ulltråden förde jag upp och ned. Trampandet vid vävstolen var avstressande. En brun tråd, en senapsgul tråd, en mörkt grön tråd och så en vit tråd. Pläden växte långsamt fram. Det tog den tid det tog. Ibland fick jag riva upp och börja om.

En dag var pläden klar. Fröken hjälpte mig att ta loss den från vävstolen. Jag var mycket stolt över den mjuka, varma, vackra pläden i naturfärger som jag vävt. Fast jag förstod nog inte då vad det egentligen betytt för mig att jag fick väva den. Hur själva skapandet av pläden för varje gång jag trampade vid vävstolen, samtidigt läkte samman min såriga unga själ.

Jag lärde mig sy. Egna kläder. Gardiner. Jag älskade att känna på olika tyger, välja mönster, se blusen eller kjolen växa fram till ett alldeles eget och unikt plagg.

Jag broderade dukar och bonader. Virkade dockkläder och mössor. Stickade halsdukar, knästrumpor, tröjor och så småningom små babykläder till mina egna barn.

Jag älskade att skapandet gick sina egna vägar

Skapandet följde mig genom åren. När jag blev husägare tapetserade jag och målade. Planterade i trädgården. Klädde om stolar. Skapa, skapa, skapa … Det kändes som att leka för mig. Jag gjorde i ordning ett rum i huset som var mitt eget skaparrum. Jag kände mig rik och glad där bland alla garner, tyger, spetsar och färger.

Det blev inte alltid som jag tänkte när jag skapade. Jag älskade att skapandet gick sina egna vägar. Jag älskade att bli överraskad i min trädgård. Överraskad av själva skapelsen mitt i mitt eget försök att skapa.

Tunga dagar blandades med lätta dagar, så som det gör genom livet. Skapa med ord betydde mycket för mig när livet värkte som mest.Det blev dikter. Dagböcker. Anteckningar. En dag började jag blogga, för snart fem år sedan. Jag skapade bloggen Maskroskvinnan. Först fyllde jag bloggen med ord. Sedan lärde jag mig att lägga in bilder. Musikklipp. Jag skrev om det som föll mig in, spontant. Jag var på flera sätt i en livssituation då, där jag kände mig instängd. Fast i bloggen, när jag satte mig och skrev, kände jag mig fri! Jag skrev om livet. Ljus och mörker. Om vad det är att vara människa. Jag skrev mina tankar, känslor, minnen och min fantasi, mina drömmar.

Skapandet är frihet för mig

I mina ords värld är allt möjligt. När jag får uttrycka mig som människa är jag fri. Skapandet är frihet för mig. Där kan jag andas, där finner jag vila och ro. Ibland kommer orden från jag vet inte var. Det känns som att de tar sig igenom mig, min fysiska kropp, som en kraft som vill ut genom mina fingrar. Känslor, tankar och minnen som går genom mina fingrar och sedan in genom mina ögon igen när jag läser det jag skrivit. Eller kanske genom någon annan människas ögon som läser det jag skapat, det jag skrivit.

Att skapa är för mig att vara levande, att vara människa.

Att vara fri.

Anna-Karin Mattsson

Bloggare, frilansjournalist, poet, krönikör

http://wwwmaskroskvinnan.blogspot.com

Ta gärna del av tidigare gästinlägg för Punctum saliens här.

Elisabeth

www.punctum.saliens.se drivs av Elisabeth Jönsson, universitetsutbildad kommunikatör och legitimerad gymnasielärare. Bakgrund som journalist, kommunikationsansvarig och egen företagare. I dag arbetar Elisabeth som gymnasielärare och undervisar i media och kommunikation. Även verksam som författare och medverkar i, ibland även arrangerar, olika former av kulturevenemang där musik och sång blir ett naturligt inslag. Kärleken till orden, ett brinnande intresse för kultur och olika livs- och samhällsfrågor parad med en stor nyfikenhet på de digitala mediernas möjligheter ledde hösten 2010 till starten av inspirations- och kulturprojektet Punctum saliens. Projektet syftar till att lyfta estetiska och humana värden, väcka skaparglädje och ge själslig inspiration och livskraft. 2014 föddes Liv&Tanke Förlag. Boken "Mer Människa - tankar om livet och den tid vi lever i", är den första i förlagets regi och gavs ut våren 2016. Punctum saliens är med på Tidskrift.nu, samlingsplatsen för Sveriges kulturtidskrifter. Elisabeth Jönsson är medlem i Författarcentrum Syd, Smålands författarsällskap, Sveriges Författarförbund samt Musikcentrum Syd.

2 thoughts on “Att leva genom att skapa

  • 10 mars, 2014 at 1:41 e m
    Permalink

    Tack Maria och varmt lycka till med ditt skrivande!

    Allt gott/Anna-Karin

  • 9 mars, 2014 at 9:42 e m
    Permalink

    Tack Anna-Karin för ett mycket inspirerande inlägg om skapandets kraft. Jag känner lika som du när jag skriver och gör en kreativ skrivövning så vet jag aldrig vart berättelsen och texten tar mig och vad den kommer att handla om. Det känns som en otrolig frihetskänsla att bara ”go whith the flow” att ha tillit till situationen och det skrivna ordet. Vad roligt att du visar på hur olika kreativa och skapande handarbeten med händerna har format dig och att du har fått ett eget utrymme för stillhet och lugn.

    Mvh/Maria Björk

Comments are closed.